Nackdelen med att ligga hemma och vara sjuk är att det verkar finnas obegränsat med tid att tänka. Inte heller finns det någon distraktion. Med andra ord är möjligheterna oändliga att hamna i rent egoistiska tankebanor.
Visst, jag är en egoistisk person, men tack och lov har jag stundtals förmågan att bortse från mig själv. Jag har inga problem att tänka på att det finns andra som har det värre, t.ex. vännen med cancerdiagnos eller familjen vars barn inte mår bra i skolan. Och jag kan skämmas när jag gräver ner mig i mina egna så kallade problem - som är triviala i jämförelse!
Vi har alla utmaningar i livet, en del enorma en del yttepyttesmå.
Jag funderade idag på hur det skulle vara att "lita på processen". Det är ett uttryck jag själv använder frekvent på jobbet när jag pratar med andra. När det gäller mig själv? Njae....
Bara tanken på att "lita på processen" när det gäller detta med macros, dvs UTAN att väga mig, gör mig yr. Jag tänkte att jag kanske skulle låta bli att väga mig på en månad och se vad som händer. *andnöd* Något måste vara galet när jag reagerar så? Hur j-vla svårt kan det vara att låta bli vågen?
Samtidigt som jag tänker på detta scrollar jag igenom facebookflödet och plötsligt dyker det upp en bild på vännen med cancer. En selfie tagen i en sjukhussäng. Jag ser ett blekt plågat grågult ansikte, en huvud där hårtestarna kämpar för att klamra sig kvar och sladdar och slangar härsan och tvärsan. Vännen mår skit och ville bara skriva det samt tillönska alla andra en riktigt härlig fredag. Ta hand om varandra och många hjärtan.
Och här funderar jag på hur jag ska kunna sluta väga mig i en månad? *käftsmäll*