Läser på om hur många % av sin kroppsvikt man ska klara av i styrkeövningar för att betraktas som stark. 

Räknar ut att jag ska ta ca 60 kg i bänkpress för att kvalificera mig.

Idag tog jag 100 kg. 💪🏻
Imorgon kommer jag att ha svårt att dricka kaffe, köra bil och använda ett tangentbord. Ja, typ att röra armarna öht. 

Det där med marklyft och knäböj kan vi hoppa över, tror inte mina knä- och fotleder pallar att jag ens försöker maxa. Dessutom vill jag inte.

Njuter en stund av att få vara stark! Jävligt stark. När jag njutit klart ska jag köra knipövningar...

Pippi Långstrump, och så jag!

Allmänt En kommentar
Läser på om hur många % av sin kroppsvikt man ska klara av i styrkeövningar för att betraktas som stark. 

Räknar ut att jag ska ta ca 60 kg i bänkpress för att kvalificera mig.

Idag tog jag 100 kg. 💪🏻
Imorgon kommer jag att ha svårt att dricka kaffe, köra bil och använda ett tangentbord. Ja, typ att röra armarna öht. 

Det där med marklyft och knäböj kan vi hoppa över, tror inte mina knä- och fotleder pallar att jag ens försöker maxa. Dessutom vill jag inte.

Njuter en stund av att få vara stark! Jävligt stark. När jag njutit klart ska jag köra knipövningar...
Fortsätter att skriva om påskhelvetet.

Igår, påskdagen, vaknade jag tidigt och fortfarande med den där ledsna känslan kvar från påskaftonen. Märkligt egentligen hur en känsla kan bita sig kvar sådär. 

Började dagen med att ställa om alla klockor, köra igång en tvättmaskin och röja undan i köket.  Sen vaknade barnen till. De första de frågade om var ägg- och godisjakten. Den där påskdagstraditionen vi och ytterligare några barnfamiljer har som går ut på att alla barn förses med en korg och ska gå på "jakt" och leta efter ägg och godis som påskharen har tappat. I år är den inställd eftersom föräldrarna i den familj som alltid fixar allt har ett pågående världskrig och är mitt uppe i en separation. Att det hela skulle ställas in fick vi veta sent på påskaftonen. Försökte förklara för barnen att det inte skulle bli av, och det gick väl sådär.

Maken behagade kravla ur sängen vid 11-tiden och när han hade ätit frukost tyckte han att det var en strålande idé att vi alla skulle ut och gå, och ta med oss fika. Det tyckte inte jag! Det fanns ett berg av tvätt att ta hand om och dessutom ville jag se küren från Gothenburg Horse Show på tv! Så större delen av dagen satt alla och stirrade på någon form av skärm.

Ni ska inte tro att maken tog på sig någon form av matansvar medan jag glodde på hästar på tv:n inte. Nejdå! När jag hörde att barnen började tjafsa insåg jag att de behövde mat, så jag kastade in två frusna broccoli- och baconpajer i mikron. Det fick bli deras lunch, och mycket riktigt lugnade de ner sig efter att ha fått näring. Själv åt jag bakverk hela dagen igår...

Anar ni en viss grinighet mellan raderna? Helt rätt i så fall. 

Vid halv fem på eftermiddagen var det slut på sändningen från hästtävlingen, då kastade jag mig över berget av torktumlade kläder. Mycket vikande blev det!

Och plötsligt var det nästan kväll. 9-åringen kom plötsligt smygande nerför trappan från övervåningen och frågade om jag var arg. Va?! Varför skulle jag vara arg på dig frågade jag. Hm, det fanns en anledning! Det visade sig att 9-åringen hade ägnat sig åt att via sin iPad skicka slumpvisa sms till folk i min adressbok, med texten: 
Jag känner mig så het! 
Sabla unge! Klart jag blev upprörd, men tack och lov hade inga sms gått iväg till mottagare där det hade kunnat bli riktigt pinsamt! 9-åringen var fylld av ånger kan jag säga, tårarna rann resten av kvällen och det hulkades fram ett helt gäng med förlåt. Jag behövde inte påtala hur fel detta var, det insåg 9-åringen själv med råge. I såna här lägen känner jag verkligen att jag måste vara förälder, att jag måste frigöra mig en smula från mig själv eftersom det blir en märklig vändning på allting. Det borde vara mig det är synd om, men istället får jag trösta den som har gjort fel. 

Medan jag tittade på dressyrtävlingen plingade det rätt friskt i min telefon. Det visade sig att det var på dagen två år sedan jag (efter 20-någonting-år) satt på en häst igen. Plingandet kom sig av att min kära vän och hennes dotter (som äger hästen jag fick ynnesten att rida) tyckte att det var dags att jag kom och red igen, helst igår. Även detta skapade ledsenhet. Jag väger typ 10 kilo mer än för två år sedan, jag kan inte åka och hälsa på dem och med gott samvete klättra upp på hästkraken.

Alla dessa känslor gjorde att jag var synnerligen låg igår. Grinig och ledsen. Förbannad på att maken som bara dräller omkring hemma hela dagarna inte kan anstränga sig och fixa mat som ALLA (även jag) kan äta, ledsen över att jag är så fet att jag inte kan åka och rida, bedrövad över den där valken under bysten bara blir större och större och tydligt visar sina konturer under alla klädesplagg. 
JÄVLA SKIT!

Det är som att jag går omkring med massa frustration som bara kan hållas borta genom att jag dyker ner i exempelvis jobb. DÅ får jag något annat att fokusera på och frustrationen kommer inte upp till ytan. Men ge mig fyra oplanerade dagar med familjen så vaknar fan i mig.

Imorgon får jag äntligen åka till jobbet igen!

Del 2 av påskgnället

Allmänt Kommentera
Fortsätter att skriva om påskhelvetet.

Igår, påskdagen, vaknade jag tidigt och fortfarande med den där ledsna känslan kvar från påskaftonen. Märkligt egentligen hur en känsla kan bita sig kvar sådär. 

Började dagen med att ställa om alla klockor, köra igång en tvättmaskin och röja undan i köket.  Sen vaknade barnen till. De första de frågade om var ägg- och godisjakten. Den där påskdagstraditionen vi och ytterligare några barnfamiljer har som går ut på att alla barn förses med en korg och ska gå på "jakt" och leta efter ägg och godis som påskharen har tappat. I år är den inställd eftersom föräldrarna i den familj som alltid fixar allt har ett pågående världskrig och är mitt uppe i en separation. Att det hela skulle ställas in fick vi veta sent på påskaftonen. Försökte förklara för barnen att det inte skulle bli av, och det gick väl sådär.

Maken behagade kravla ur sängen vid 11-tiden och när han hade ätit frukost tyckte han att det var en strålande idé att vi alla skulle ut och gå, och ta med oss fika. Det tyckte inte jag! Det fanns ett berg av tvätt att ta hand om och dessutom ville jag se küren från Gothenburg Horse Show på tv! Så större delen av dagen satt alla och stirrade på någon form av skärm.

Ni ska inte tro att maken tog på sig någon form av matansvar medan jag glodde på hästar på tv:n inte. Nejdå! När jag hörde att barnen började tjafsa insåg jag att de behövde mat, så jag kastade in två frusna broccoli- och baconpajer i mikron. Det fick bli deras lunch, och mycket riktigt lugnade de ner sig efter att ha fått näring. Själv åt jag bakverk hela dagen igår...

Anar ni en viss grinighet mellan raderna? Helt rätt i så fall. 

Vid halv fem på eftermiddagen var det slut på sändningen från hästtävlingen, då kastade jag mig över berget av torktumlade kläder. Mycket vikande blev det!

Och plötsligt var det nästan kväll. 9-åringen kom plötsligt smygande nerför trappan från övervåningen och frågade om jag var arg. Va?! Varför skulle jag vara arg på dig frågade jag. Hm, det fanns en anledning! Det visade sig att 9-åringen hade ägnat sig åt att via sin iPad skicka slumpvisa sms till folk i min adressbok, med texten: 
Jag känner mig så het! 
Sabla unge! Klart jag blev upprörd, men tack och lov hade inga sms gått iväg till mottagare där det hade kunnat bli riktigt pinsamt! 9-åringen var fylld av ånger kan jag säga, tårarna rann resten av kvällen och det hulkades fram ett helt gäng med förlåt. Jag behövde inte påtala hur fel detta var, det insåg 9-åringen själv med råge. I såna här lägen känner jag verkligen att jag måste vara förälder, att jag måste frigöra mig en smula från mig själv eftersom det blir en märklig vändning på allting. Det borde vara mig det är synd om, men istället får jag trösta den som har gjort fel. 

Medan jag tittade på dressyrtävlingen plingade det rätt friskt i min telefon. Det visade sig att det var på dagen två år sedan jag (efter 20-någonting-år) satt på en häst igen. Plingandet kom sig av att min kära vän och hennes dotter (som äger hästen jag fick ynnesten att rida) tyckte att det var dags att jag kom och red igen, helst igår. Även detta skapade ledsenhet. Jag väger typ 10 kilo mer än för två år sedan, jag kan inte åka och hälsa på dem och med gott samvete klättra upp på hästkraken.

Alla dessa känslor gjorde att jag var synnerligen låg igår. Grinig och ledsen. Förbannad på att maken som bara dräller omkring hemma hela dagarna inte kan anstränga sig och fixa mat som ALLA (även jag) kan äta, ledsen över att jag är så fet att jag inte kan åka och rida, bedrövad över den där valken under bysten bara blir större och större och tydligt visar sina konturer under alla klädesplagg. 
JÄVLA SKIT!

Det är som att jag går omkring med massa frustration som bara kan hållas borta genom att jag dyker ner i exempelvis jobb. DÅ får jag något annat att fokusera på och frustrationen kommer inte upp till ytan. Men ge mig fyra oplanerade dagar med familjen så vaknar fan i mig.

Imorgon får jag äntligen åka till jobbet igen!