Häromdagen kunde jag ha dött. Ruskiga tanke.

På väg till jobbet i arla morgonstund började bilen låta konstigt. Väldigt konstigt. Jag är allergisk mot konstiga billjud. Första tanken var: "ett däck håller på att lossna"! Det är en speciell tanke när man kör i enkelfil på 2-1-väg i skapligt många blås. Sänkte hastigheten till 60-70 knyck, då lät det inte lika illa. Men vad ÄR det som låter, vibrerar och knackar? 

Körde väldigt väldigt försiktigt, beredd på att hela bilen skulle haverera vilken sekund som helst. Det enda fokuset var "måtte jag ta mig ända fram till jobbet".

Jag kom fram! Det första jag gjorde var att hämta fälgkorset och efterdra alla nypåsatta sommardäck. Märkte inget konstigt. Hm.... Är det lagren som håller på att ge sig? Styrningen? Något stag? Efter bästa förmåga kröp jag omkring på asfalten och tjongade och bultade på bilens vitala delar. Nope - hittade inget uppenbart fel.

Gick in och jobbade några timmar och bestämde mig för att åka "gamla vägen" hem - ifall bilen skulle haverera. Tog mig till närmsta tätort trots alla missljud och en något slö styrning. Skulle jag välja verkstan eller däckfirman? Valde däckfirman då färden till verkstan går genom stadskärnan och jag inte ville "råka" köra ihjäl några människor om allt gick åt pepparn och styrning skulle sluta fungera.

Fick bilen genomgången av bästa personalen. De ryckte och slet men kom inte fram till något. Så nästa steg var att ta av alla däck. DÅ uppenbarade det sig. Vänster framdäck hade kilat fast sig snett och glappade en hel centimeter på ena sidan. "Det händer även oss" var kommentaren när jag högröd i ansiktet idiotförklarade min förmåga att byta däck. Skämdes som en räv! Så på med alla däck och allt var frid och fröjd. Inte behövde jag betala en krona heller - för 25 minuters jobb av fyra personer! Lovade att komma med tårta som tack.

När jag skulle åka säger en av killarna: "Hade du kört i 120 km/h hade du varit död nu!"

Ähum... Lovar att dra åt muttrarna för kung och fosterland nästa gång, och vara en smula mer ödmjuk inför livet.

Jag kunde ha varit död....

Allmänt En kommentar
Häromdagen kunde jag ha dött. Ruskiga tanke.

På väg till jobbet i arla morgonstund började bilen låta konstigt. Väldigt konstigt. Jag är allergisk mot konstiga billjud. Första tanken var: "ett däck håller på att lossna"! Det är en speciell tanke när man kör i enkelfil på 2-1-väg i skapligt många blås. Sänkte hastigheten till 60-70 knyck, då lät det inte lika illa. Men vad ÄR det som låter, vibrerar och knackar? 

Körde väldigt väldigt försiktigt, beredd på att hela bilen skulle haverera vilken sekund som helst. Det enda fokuset var "måtte jag ta mig ända fram till jobbet".

Jag kom fram! Det första jag gjorde var att hämta fälgkorset och efterdra alla nypåsatta sommardäck. Märkte inget konstigt. Hm.... Är det lagren som håller på att ge sig? Styrningen? Något stag? Efter bästa förmåga kröp jag omkring på asfalten och tjongade och bultade på bilens vitala delar. Nope - hittade inget uppenbart fel.

Gick in och jobbade några timmar och bestämde mig för att åka "gamla vägen" hem - ifall bilen skulle haverera. Tog mig till närmsta tätort trots alla missljud och en något slö styrning. Skulle jag välja verkstan eller däckfirman? Valde däckfirman då färden till verkstan går genom stadskärnan och jag inte ville "råka" köra ihjäl några människor om allt gick åt pepparn och styrning skulle sluta fungera.

Fick bilen genomgången av bästa personalen. De ryckte och slet men kom inte fram till något. Så nästa steg var att ta av alla däck. DÅ uppenbarade det sig. Vänster framdäck hade kilat fast sig snett och glappade en hel centimeter på ena sidan. "Det händer även oss" var kommentaren när jag högröd i ansiktet idiotförklarade min förmåga att byta däck. Skämdes som en räv! Så på med alla däck och allt var frid och fröjd. Inte behövde jag betala en krona heller - för 25 minuters jobb av fyra personer! Lovade att komma med tårta som tack.

När jag skulle åka säger en av killarna: "Hade du kört i 120 km/h hade du varit död nu!"

Ähum... Lovar att dra åt muttrarna för kung och fosterland nästa gång, och vara en smula mer ödmjuk inför livet.
Tiden den har vett att gå den, eller snarare rinna iväg.

Idag är en sån här dag när jag jobbar sent, och gissa om jag behöver det! Förra veckan blev inte alls som jag planerat. 8-åring brakade rakt in i en förkylning natten till onsdag och febertoppade på 39,8. Sen rasade febern ända fram till fredag eftermiddag - i synnerhet på nätterna. Med andra ord, jag fick inte mycket sömn under tre nätter. Och utan sömn på nätterna blir man en smula trög i huvudet på dagarna, och ineffektiv. Så den här veckan har jag ett berg av uppskjutet jobb att ta itu med. Och detta trots att jag jobbade sent i fredags för att beta av.

Inte heller blev det någon resa med tillhörande hotellövernattning under helgen. Vi stannade hemma och tog det lugnt. Ja, förutom på söndagen förstås. Då TVINGADE jag maken att följa med och handla bland annat vår- och sommarskor till barnen. I efterhand önskade jag att jag hade tagit kort på honom när vi var inne på H&M, för en mer uttråkad människa får man leta efter! Vi lyckades i alla fall köpa såväl skor som en del kläder. Känns skönt att inte skicka iväg barnen till skolan i vinterkängor längre.

Vad har mer hänt då? Jo, vågf-n fick spader. Igår hade jag plötsligt ökat 2,7 kilo i vikt, och i morse hade jag gått ner 3,6!!! Måste ju säga att det är omväxlande. 

Igår var 8-åringen på basketavslutning och vi var med hela familjen. Kan inte minnas när jag senast var så himla stolt. Grät som en fontän gjorde jag. 8-åringen fick nämligen den största pokalen, den för  årets "bästa kompis". Ett pris där alla lagkamrater röstar på den medspelare som de tycker är mest juste, den bästa kompisen helt enkelt. 



Min vänstra fot fick tokfnatt igår. Utan att jag har gjort något särskilt började det värka något vansinnigt i fotleden. Kunde periodvis inte gå! När jag skulle hämta 5-åringen från skolan, en promenad från bilen på ca 200 meter så kom jag bara halvvägs. Var tvungen att stanna, hålla mig i en mur och stortjuta - så ont gjorde det. Lyckades sen linka fram, hämta barnet och sen låååångsamt linka tillbaka. Det kändes som om något litet ben i fotleden hade kommit snett. Så där så att man vill snurra fötterna så att det knäpper till. Men smärtan var så påtaglig att det inte var snack om att "snurra foten". Foten var varken varm, svullen eller blå. Har verkligen ingen aning om vad som hänt. På kvällen säger maken: "-Du kanske har fått en propp i foten?" 
Gah! Den gick jag igång på och blev livrädd. Men inte så rädd att jag ringde vårdcentralen idag. Och idag är det MYCKET bättre, för idag har jag kunnat stödja på den, och "snurra" så att det har knäppt och knakat i fotleden. Hoppas det är lika bra eller bättre i morgon.

Stolt, handikappad och en smula trött

Allmänt Kommentera
Tiden den har vett att gå den, eller snarare rinna iväg.

Idag är en sån här dag när jag jobbar sent, och gissa om jag behöver det! Förra veckan blev inte alls som jag planerat. 8-åring brakade rakt in i en förkylning natten till onsdag och febertoppade på 39,8. Sen rasade febern ända fram till fredag eftermiddag - i synnerhet på nätterna. Med andra ord, jag fick inte mycket sömn under tre nätter. Och utan sömn på nätterna blir man en smula trög i huvudet på dagarna, och ineffektiv. Så den här veckan har jag ett berg av uppskjutet jobb att ta itu med. Och detta trots att jag jobbade sent i fredags för att beta av.

Inte heller blev det någon resa med tillhörande hotellövernattning under helgen. Vi stannade hemma och tog det lugnt. Ja, förutom på söndagen förstås. Då TVINGADE jag maken att följa med och handla bland annat vår- och sommarskor till barnen. I efterhand önskade jag att jag hade tagit kort på honom när vi var inne på H&M, för en mer uttråkad människa får man leta efter! Vi lyckades i alla fall köpa såväl skor som en del kläder. Känns skönt att inte skicka iväg barnen till skolan i vinterkängor längre.

Vad har mer hänt då? Jo, vågf-n fick spader. Igår hade jag plötsligt ökat 2,7 kilo i vikt, och i morse hade jag gått ner 3,6!!! Måste ju säga att det är omväxlande. 

Igår var 8-åringen på basketavslutning och vi var med hela familjen. Kan inte minnas när jag senast var så himla stolt. Grät som en fontän gjorde jag. 8-åringen fick nämligen den största pokalen, den för  årets "bästa kompis". Ett pris där alla lagkamrater röstar på den medspelare som de tycker är mest juste, den bästa kompisen helt enkelt. 



Min vänstra fot fick tokfnatt igår. Utan att jag har gjort något särskilt började det värka något vansinnigt i fotleden. Kunde periodvis inte gå! När jag skulle hämta 5-åringen från skolan, en promenad från bilen på ca 200 meter så kom jag bara halvvägs. Var tvungen att stanna, hålla mig i en mur och stortjuta - så ont gjorde det. Lyckades sen linka fram, hämta barnet och sen låååångsamt linka tillbaka. Det kändes som om något litet ben i fotleden hade kommit snett. Så där så att man vill snurra fötterna så att det knäpper till. Men smärtan var så påtaglig att det inte var snack om att "snurra foten". Foten var varken varm, svullen eller blå. Har verkligen ingen aning om vad som hänt. På kvällen säger maken: "-Du kanske har fått en propp i foten?" 
Gah! Den gick jag igång på och blev livrädd. Men inte så rädd att jag ringde vårdcentralen idag. Och idag är det MYCKET bättre, för idag har jag kunnat stödja på den, och "snurra" så att det har knäppt och knakat i fotleden. Hoppas det är lika bra eller bättre i morgon.