Men vad förbannad jag blir på blogg.se och deras nya app!

Jag är inte emot förändring och utveckling, men när saker inte blir lättare eller bättre då ska man låta bli att "uppdatera".

😡😡😡

*skogstokig*

Allmänt Kommentera

Men vad förbannad jag blir på blogg.se och deras nya app!

Jag är inte emot förändring och utveckling, men när saker inte blir lättare eller bättre då ska man låta bli att "uppdatera".

😡😡😡

När jag växte upp i det lilla samhället gick ALLA barn/ungdomar på de aktiviteter som fanns. Det var allt ifrån scouterna och kören till skidklubben och IOGT-NTO. Och allt däremellan. Alla utom jag. Jag har aldrig passat in. Istället stötte jag kula, körde enduro, hade häst och var på skjutbanan och sköt.

Har egentligen aldrig funderat så mycket på hur det var under min uppväxt, hur det kom sig att jag inte hängde med "alla andra". Jag gillade ju de saker jag själv gjorde på fritiden.

Men hur det än är så finns det ett visst utanförskap. Det märker jag nu, när det poppar upp en mängd "re-union"-aktiviteter. Jag ingår inte i dem.

Idag ska alla(!) mina kvinnliga klasskamrater ha ett uppträdande. Av en händelse blev jag inbjuden att beskåda det hela. Jag, som står utanför deras gemenskap. Dessutom med kommentaren: du kan väl ta lite bilder på oss, snälla?

I veckan snubblade jag över någons status på fb. Någon jag inte är vän med. Där kunde jag läsa om mig själv! Att jag skulle komma och titta på dagens uppträdande. Först tänkte jag "vafan!" men sen läste jag de övriga kommentarerna. Tydligen fanns det en viss nyfikenhet runt mig som person, "hon är chef på X" skrev någon. En annan skrev "kul att hon kommer!". En något absurd känsla att läsa deras kommentarer om mig - utan att de vet om det!

Har svårt att förhålla mig till detta, jag är inte MED i de fina flickornas gäng - jag sitter i publiken, samtidigt finns en viss uppskattning över att jag faktiskt är på plats. Dubbelt.

Nåja, om inte annat kan jag konstatera att några av dessa fina flickor inte är lika snygga längre.... Det är bara att tuta och köra, och kanske ta med en kamera!

Ensam gemenskap

Allmänt Kommentera

När jag växte upp i det lilla samhället gick ALLA barn/ungdomar på de aktiviteter som fanns. Det var allt ifrån scouterna och kören till skidklubben och IOGT-NTO. Och allt däremellan. Alla utom jag. Jag har aldrig passat in. Istället stötte jag kula, körde enduro, hade häst och var på skjutbanan och sköt.

Har egentligen aldrig funderat så mycket på hur det var under min uppväxt, hur det kom sig att jag inte hängde med "alla andra". Jag gillade ju de saker jag själv gjorde på fritiden.

Men hur det än är så finns det ett visst utanförskap. Det märker jag nu, när det poppar upp en mängd "re-union"-aktiviteter. Jag ingår inte i dem.

Idag ska alla(!) mina kvinnliga klasskamrater ha ett uppträdande. Av en händelse blev jag inbjuden att beskåda det hela. Jag, som står utanför deras gemenskap. Dessutom med kommentaren: du kan väl ta lite bilder på oss, snälla?

I veckan snubblade jag över någons status på fb. Någon jag inte är vän med. Där kunde jag läsa om mig själv! Att jag skulle komma och titta på dagens uppträdande. Först tänkte jag "vafan!" men sen läste jag de övriga kommentarerna. Tydligen fanns det en viss nyfikenhet runt mig som person, "hon är chef på X" skrev någon. En annan skrev "kul att hon kommer!". En något absurd känsla att läsa deras kommentarer om mig - utan att de vet om det!

Har svårt att förhålla mig till detta, jag är inte MED i de fina flickornas gäng - jag sitter i publiken, samtidigt finns en viss uppskattning över att jag faktiskt är på plats. Dubbelt.

Nåja, om inte annat kan jag konstatera att några av dessa fina flickor inte är lika snygga längre.... Det är bara att tuta och köra, och kanske ta med en kamera!

Midsommarafton! Jag överlevde. Knappt.

Det var verkligen ingen bra dag, men jag försökte, jag försökte verkligen att ha trevligt, men det kändes konstgjort. Hela jag kändes konstgjord och falsk. Fel på något sätt.

Vi "firade" midsommar hos vänner som tur var, vänner som inte lyfter på ögonbrynen om man är lite knepig och konstig. De vet att vi alla, även de själva, har sina dagar - en del bra en del mindre bra.

Så, vad var fel/konstigt då? Tja, vi kan exempelvis ta min klädsel....
Betänk att det är midsommarafton, lägg till att det är 30 grader varmt, kvavt så in i helskotta och vindstilla. De flesta normala människor av kvinnotyp skulle troligtvis ta på sig något lätt, typ en klänning. Det hade också alla närvarande kvinnor/tjejer/damer gjort - utom jag. Jag kom inseglade i svarta jeans, ett linne av polyester samt en jeansskjorta. Det var för jävligt! Jeansen satt som klistrade, inte så märkligt kanske eftersom jag svettades kopiöst i den tryckande värmen. Tänk våtvarmt omslag. Det så kallade linnet i härligt värmande (svart!) polyester satt som ett ålskinn, för säkerhets skull förseglat av en jeansskjorta så att ingen värme skulle slippa ut. En långt ifrån lyckad klädsel. Till råga på allt så kände jag att jag luktade illa.

Jag släpade mig runt likt en sengångare, försökte då och då dra upp jeansen som klibbade fast runt benen på ett högst otrevligt sätt. Drack vatten när jag kom åt, höll mig mestadels inomhus. Och kände mig så fel! Jag hade liksom ingen ork att hjälpa till med något, energin räckte knappt till att existera.

Jag mår verkligen inte bra av att vara så här fet...

Usch, fy och blä

Allmänt Kommentera

Midsommarafton! Jag överlevde. Knappt.

Det var verkligen ingen bra dag, men jag försökte, jag försökte verkligen att ha trevligt, men det kändes konstgjort. Hela jag kändes konstgjord och falsk. Fel på något sätt.

Vi "firade" midsommar hos vänner som tur var, vänner som inte lyfter på ögonbrynen om man är lite knepig och konstig. De vet att vi alla, även de själva, har sina dagar - en del bra en del mindre bra.

Så, vad var fel/konstigt då? Tja, vi kan exempelvis ta min klädsel....
Betänk att det är midsommarafton, lägg till att det är 30 grader varmt, kvavt så in i helskotta och vindstilla. De flesta normala människor av kvinnotyp skulle troligtvis ta på sig något lätt, typ en klänning. Det hade också alla närvarande kvinnor/tjejer/damer gjort - utom jag. Jag kom inseglade i svarta jeans, ett linne av polyester samt en jeansskjorta. Det var för jävligt! Jeansen satt som klistrade, inte så märkligt kanske eftersom jag svettades kopiöst i den tryckande värmen. Tänk våtvarmt omslag. Det så kallade linnet i härligt värmande (svart!) polyester satt som ett ålskinn, för säkerhets skull förseglat av en jeansskjorta så att ingen värme skulle slippa ut. En långt ifrån lyckad klädsel. Till råga på allt så kände jag att jag luktade illa.

Jag släpade mig runt likt en sengångare, försökte då och då dra upp jeansen som klibbade fast runt benen på ett högst otrevligt sätt. Drack vatten när jag kom åt, höll mig mestadels inomhus. Och kände mig så fel! Jag hade liksom ingen ork att hjälpa till med något, energin räckte knappt till att existera.

Jag mår verkligen inte bra av att vara så här fet...