Om jag bara tar och lyfter mig själv i nackhåret på söndagarna och parkerar mig själv vid spisen/ugnen så vet jag att jag kommer att må bra resten av veckan - eftersom jag då har lunchmat.

Förra söndagen så tog jag upp köttfärs ur frysen. FEM KILO köttfärs. Måste ha fått någon form av blackout, fatta hur mycket köttfärs det är!

Och inte tinade den på nolltid heller. Insåg att jag skulle få skjuta upp mitt matlagningsmarathon till måndagen.

Måndagen kom, och tröttheten. Jag blängde på (den nu upptinade) köttfärsen i kylskåpet utan att få minsta lust eller inspiration till några hejdundrande matkreationer. Den fick ligga kvar i kylskåpet. Min mamma frågade lite surt om jag tänkte ta hand om köttfärsen. Jaaaaaa mamma, jag SKA! Men det gjorde jag inte.

Tisdag. Shit, nu måste jag göra något med köttfärsen innan den självdör. Jag steker upp den så lever den några dagar till. Tänk konstgjord andning alternativt "hur man skjuter upp ett problem". Det blev ett otal vändor med köttfärs i stekpannan, efter avsvalningstiden fick en kastrull modell Saftmaja (läs: gigantisk) full med köttfärs flytta in i kylskåpet - igen....

Onsdag morgon.
Säger åt maken att han kan göra köttfärssås till middag, det är bara att ta av den stekta köttfärsen i kylskåpet. Till yttermera visso rabblade jag en kortfattad instruktion till just köttfärssås.

Onsdag, sen eftermiddag.
Kommer hem efter jobbet och familjen har redan hunnit sätta sig till bords. 7-åringen ropar glatt "- Mamma, det finns köttfärssås - det kan du äta!"
Slår mig ner vid bordet med de andra och lägger upp köttfärssås på tallriken. Skyfflar in en sked. Tuggar. Det smakar....ingenting! Tar en sked till. Nä, ingen smak alls. Inser att maken har värmt upp den uppstekta "naturella" (läs: fullständigt okryddade) köttfärsen och sen haft i ett paket krossade tomater. Voilá - middag! Genom en tankeflykt till en 200-gramskaka Marabou mjölkchoklad gick det att få i sig en knapp portion.

Efter maten drabbas jag av insikten att det fortfarande står 4,3 kilo uppstekt köttfärs i kylskåpet. Lika bra att påbörja mitt matlagningsmarathon.

Väljer att göra lchf-pizza med.....köttfärs! Vispar ihop pizzabotten och hivar in den i ugnen för gräddning medan jag först steker upp gruvliga mängder spenat i smör och vitlök och sen gör någon form av köttfärsröra. Med tanke på den uteblivna smakexplosionen från middagen väljer jag att krydda upp färsen med vitlök och sambal oelek. När bottnen är färdiggräddad lägger jag på spenaten, köttfärs och ost för att sen låta allt bli färdiggräddat i ugnen.

Simsalabim! Tolv portioner lunchmat. Och 1,5 kilo köttfärs mindre i kylen.

När jag ändå var igång testade jag ett recept på kesobröd också:

Brödet blev helt okej, en smula "svampigt" men jag gillar ju det.

Torsdag. Har med mig min köttfärspizza till jobbet och ser verkligen fram emot lunchen. Vi kan väl säga att den blev het. Helskotta vad mycket sambal oelek jag lyckades ha i köttfärsen. Men det var ätbart, ytspänningen gjorde så att tårarna stannade på plats, även om det var nära att de trillade. Och hej vad lätt det var att andas efter lunchen!

Åt faktiskt köttfärspizza till lunch även på fredagen! Och så har jag tio portioner i frysen på jobbet nu. De ska jag äta när jag är riktigt förkyld.

Veckans matfadäs....

Allmänt Kommentera

Om jag bara tar och lyfter mig själv i nackhåret på söndagarna och parkerar mig själv vid spisen/ugnen så vet jag att jag kommer att må bra resten av veckan - eftersom jag då har lunchmat.

Förra söndagen så tog jag upp köttfärs ur frysen. FEM KILO köttfärs. Måste ha fått någon form av blackout, fatta hur mycket köttfärs det är!

Och inte tinade den på nolltid heller. Insåg att jag skulle få skjuta upp mitt matlagningsmarathon till måndagen.

Måndagen kom, och tröttheten. Jag blängde på (den nu upptinade) köttfärsen i kylskåpet utan att få minsta lust eller inspiration till några hejdundrande matkreationer. Den fick ligga kvar i kylskåpet. Min mamma frågade lite surt om jag tänkte ta hand om köttfärsen. Jaaaaaa mamma, jag SKA! Men det gjorde jag inte.

Tisdag. Shit, nu måste jag göra något med köttfärsen innan den självdör. Jag steker upp den så lever den några dagar till. Tänk konstgjord andning alternativt "hur man skjuter upp ett problem". Det blev ett otal vändor med köttfärs i stekpannan, efter avsvalningstiden fick en kastrull modell Saftmaja (läs: gigantisk) full med köttfärs flytta in i kylskåpet - igen....

Onsdag morgon.
Säger åt maken att han kan göra köttfärssås till middag, det är bara att ta av den stekta köttfärsen i kylskåpet. Till yttermera visso rabblade jag en kortfattad instruktion till just köttfärssås.

Onsdag, sen eftermiddag.
Kommer hem efter jobbet och familjen har redan hunnit sätta sig till bords. 7-åringen ropar glatt "- Mamma, det finns köttfärssås - det kan du äta!"
Slår mig ner vid bordet med de andra och lägger upp köttfärssås på tallriken. Skyfflar in en sked. Tuggar. Det smakar....ingenting! Tar en sked till. Nä, ingen smak alls. Inser att maken har värmt upp den uppstekta "naturella" (läs: fullständigt okryddade) köttfärsen och sen haft i ett paket krossade tomater. Voilá - middag! Genom en tankeflykt till en 200-gramskaka Marabou mjölkchoklad gick det att få i sig en knapp portion.

Efter maten drabbas jag av insikten att det fortfarande står 4,3 kilo uppstekt köttfärs i kylskåpet. Lika bra att påbörja mitt matlagningsmarathon.

Väljer att göra lchf-pizza med.....köttfärs! Vispar ihop pizzabotten och hivar in den i ugnen för gräddning medan jag först steker upp gruvliga mängder spenat i smör och vitlök och sen gör någon form av köttfärsröra. Med tanke på den uteblivna smakexplosionen från middagen väljer jag att krydda upp färsen med vitlök och sambal oelek. När bottnen är färdiggräddad lägger jag på spenaten, köttfärs och ost för att sen låta allt bli färdiggräddat i ugnen.

Simsalabim! Tolv portioner lunchmat. Och 1,5 kilo köttfärs mindre i kylen.

När jag ändå var igång testade jag ett recept på kesobröd också:

Brödet blev helt okej, en smula "svampigt" men jag gillar ju det.

Torsdag. Har med mig min köttfärspizza till jobbet och ser verkligen fram emot lunchen. Vi kan väl säga att den blev het. Helskotta vad mycket sambal oelek jag lyckades ha i köttfärsen. Men det var ätbart, ytspänningen gjorde så att tårarna stannade på plats, även om det var nära att de trillade. Och hej vad lätt det var att andas efter lunchen!

Åt faktiskt köttfärspizza till lunch även på fredagen! Och så har jag tio portioner i frysen på jobbet nu. De ska jag äta när jag är riktigt förkyld.

Hänt i veckan a' la 153:

Har fått enormt mycket cred på jobbet för mina fotografier, från högst oväntade håll. Kul! (I synnerhet som vissa mer än gärna nämner att jag inte är någon "riktig" fotograf! *bah*)

Blivit riktigt förbannad på en så kallad kollega som inte gick direkt till mig och påpekade några fel som jag hade gjort, utan vände sig till en person som vi inte ens jobbar med som i sin tur påpekade att det skulle underlätta om jag gjorde rätt.... Blev så fly förbannad att jag inte ens sa något, nu är jag bara bitter och ruvar på hämnd.

Köpt nya kastruller och stekpannor för hisnande 2 000 kr. Och då var det 40% rabatt!

Plåtat hundvalpar (som omväxling till alla människor) åt en kompis.

Insett att jag verkligen måste städa ur skafferiet....

Ätit enligt konstens alla lchf-regler och ändå gått upp i vikt. Är skrämmande nära 140 kilo! FYFAN!

Drömt mardrömmar för första gången på jag vet inte hur länge. Känns väldigt märkligt. Och ännu märkligare var det att det var en kollega med i drömmen som bildlikt talat satte en kniv i ryggen på mig. Funderar på om jag fick någon slags varning genom denna dröm, jag kanske borde passa mig för denna kollega?

Har till och från haft känningar av det överansträngda knät, men tack och lov ingen smärta. Värken i axeln/överarmen gick över lika fort som den kom, men dök plötsligt upp på tillfälligt besök i förrgår. Knepigt.

Sammanställt sommarens verksamhet på jobbet (den som jag är ansvarig för). Förra sommaren hade jag ett TB på 590 000 kr, i år satte jag målet: 1 000 000 kr. Fick en del överlägsna flin från kollegor när jag berättade om målet vid ett möte i höstas. Det var många kommentarer i stil med "det går aldrig", "det kommer du inte att klara", "man kan inte tjäna pengar på kultur"....osv. Ha, era snorkiga känslovåp, denna sommar fick jag ett TB på 1 080 000! *ohyggligt nöjd*

Värmen?! Vem i hela friden höjde värmen till 30 grader i veckan? Flåsade och svettades nästan ihjäl på mitt rum under två dagar. Nu räcker det, släpp in hösten med regn, rusk, stormar och vackra färgglada löv!

Veckosummering

Allmänt Kommentera

Hänt i veckan a' la 153:

Har fått enormt mycket cred på jobbet för mina fotografier, från högst oväntade håll. Kul! (I synnerhet som vissa mer än gärna nämner att jag inte är någon "riktig" fotograf! *bah*)

Blivit riktigt förbannad på en så kallad kollega som inte gick direkt till mig och påpekade några fel som jag hade gjort, utan vände sig till en person som vi inte ens jobbar med som i sin tur påpekade att det skulle underlätta om jag gjorde rätt.... Blev så fly förbannad att jag inte ens sa något, nu är jag bara bitter och ruvar på hämnd.

Köpt nya kastruller och stekpannor för hisnande 2 000 kr. Och då var det 40% rabatt!

Plåtat hundvalpar (som omväxling till alla människor) åt en kompis.

Insett att jag verkligen måste städa ur skafferiet....

Ätit enligt konstens alla lchf-regler och ändå gått upp i vikt. Är skrämmande nära 140 kilo! FYFAN!

Drömt mardrömmar för första gången på jag vet inte hur länge. Känns väldigt märkligt. Och ännu märkligare var det att det var en kollega med i drömmen som bildlikt talat satte en kniv i ryggen på mig. Funderar på om jag fick någon slags varning genom denna dröm, jag kanske borde passa mig för denna kollega?

Har till och från haft känningar av det överansträngda knät, men tack och lov ingen smärta. Värken i axeln/överarmen gick över lika fort som den kom, men dök plötsligt upp på tillfälligt besök i förrgår. Knepigt.

Sammanställt sommarens verksamhet på jobbet (den som jag är ansvarig för). Förra sommaren hade jag ett TB på 590 000 kr, i år satte jag målet: 1 000 000 kr. Fick en del överlägsna flin från kollegor när jag berättade om målet vid ett möte i höstas. Det var många kommentarer i stil med "det går aldrig", "det kommer du inte att klara", "man kan inte tjäna pengar på kultur"....osv. Ha, era snorkiga känslovåp, denna sommar fick jag ett TB på 1 080 000! *ohyggligt nöjd*

Värmen?! Vem i hela friden höjde värmen till 30 grader i veckan? Flåsade och svettades nästan ihjäl på mitt rum under två dagar. Nu räcker det, släpp in hösten med regn, rusk, stormar och vackra färgglada löv!

Nu snackar vi pms-kärring utan dess like. Toleransnivån är noll. Beter mig illa mot alla, värst är jag mot barnen - jag ömsom skriker ömsom ber om förlåtelse.

Må detta helvete gå över fort. Blir så frustrerad av att inte kunna kontrollera humörsvängningar. Borde sitta ensam på en stubbe i skogen tills det är över.

Och någon Progesteronkräm blev inte insmord denna cykel, jag missade starten med en dryg vecka och då tänkte jag att det var lika bra att hoppa över hela perioden.

Men en ljusning i allt mörker är att knäna nu känns riktigt bra. När jag vaknade i torsdags morse och gick för att fixa kaffet kändes något väldigt fel. Det tog en stund innan jag kom på att "felet" bestod av att jag inte hade ont i knät (det som var värst drabbat) och att jag gick som vanligt. Jag lovar att jag drog en lättnadens suck, hade haft katastroffantasier om artros och utslitna knän pga vikt. Det känns inte riktigt hundra ännu, jag märker att jag tar det försiktigt med vissa rörelser fortfarande, trots att jag kanske inte behöver. Men jag kan gå - och stå på knä!

Däremot är den knepiga diffusa molande värken i höger axel och överarm kvar. Den är verkligen jätteknepig, känns som att ha tandvärk i armen. Har inte den blekaste aning om vad jag har gjort, för träningsvärk är det då inte. Stundtals värker det så att jag kallsvettas och håller på att bli galen, sen kan det plötsligt försvinna. Har testat lite olika värktabletter men inget verkar rå på just detta. Håller tummarna att det går över av sig själv vilken dag som helst för det är jobbigt att vara nojig.

Avslutade arbetsveckan i någon form av tyst triumf igår. Jag hade två trycksaker som jag ville ha färdiga (läs: finputsa på i min ensamhet) så jag åkte en sväng till jobbet. När jag ändå var där skummade jag igenom bilderna på de knappt 120 personerna jag tagit porträttbilder på i veckan. De är så galet bra, så jag satt där i min ensamhet och beundrade mitt verk och öste beröm över mig själv. Det händer ju inte direkt ofta att jag är 100% nöjd så beröm var välkommet.

För att upplevelsen av roman ska bli mindre påtaglig kastar jag in en av bilderna här - allt för att lätta upp bland textmassorna.

Jag skriver i princip inget om vikten just nu. Är så trött på den här skiten. Orkar inte riktigt engagera mig helhjärtat, försöker äta så bra det går (läs: minst tre mål mat om dagen) för att få igång förbränningen. Men det verkar vara kört. Och just idag, pms:ig och allmänt galen, ska jag absolut inte fundera på vikten, det skulle kunna få fel effekter milt sagt.

Men, det finns så mycket annat att fundera på. Bland annat vilken frukt - som vi inte har köpt! - barnen ska ha med sig till skolan imorgon. Vilka papper var det nu vi skulle skriva på som skolan ska ha in senast imorgon? Jösses, 10-åringens busskort måste laddas....idag! Vardagen med sina rutiner daskar till mig hårt i ansiktet. Och som pms-kärring har jag inte den minsta lust att sätta mig i bilen och åka 5 mil för att köpa några j-vla bananer. Inte heller orkar jag ladda något busskort. Jag har med nöd och näppe hittat alla "lappar" som ska till skolorna, jag får vara nöjd med det.

Nu är det ett djupt andetag som gäller och sen tidigt i säng. Imorgon är en annan dag.

Sunday Bitch

Allmänt Kommentera

Nu snackar vi pms-kärring utan dess like. Toleransnivån är noll. Beter mig illa mot alla, värst är jag mot barnen - jag ömsom skriker ömsom ber om förlåtelse.

Må detta helvete gå över fort. Blir så frustrerad av att inte kunna kontrollera humörsvängningar. Borde sitta ensam på en stubbe i skogen tills det är över.

Och någon Progesteronkräm blev inte insmord denna cykel, jag missade starten med en dryg vecka och då tänkte jag att det var lika bra att hoppa över hela perioden.

Men en ljusning i allt mörker är att knäna nu känns riktigt bra. När jag vaknade i torsdags morse och gick för att fixa kaffet kändes något väldigt fel. Det tog en stund innan jag kom på att "felet" bestod av att jag inte hade ont i knät (det som var värst drabbat) och att jag gick som vanligt. Jag lovar att jag drog en lättnadens suck, hade haft katastroffantasier om artros och utslitna knän pga vikt. Det känns inte riktigt hundra ännu, jag märker att jag tar det försiktigt med vissa rörelser fortfarande, trots att jag kanske inte behöver. Men jag kan gå - och stå på knä!

Däremot är den knepiga diffusa molande värken i höger axel och överarm kvar. Den är verkligen jätteknepig, känns som att ha tandvärk i armen. Har inte den blekaste aning om vad jag har gjort, för träningsvärk är det då inte. Stundtals värker det så att jag kallsvettas och håller på att bli galen, sen kan det plötsligt försvinna. Har testat lite olika värktabletter men inget verkar rå på just detta. Håller tummarna att det går över av sig själv vilken dag som helst för det är jobbigt att vara nojig.

Avslutade arbetsveckan i någon form av tyst triumf igår. Jag hade två trycksaker som jag ville ha färdiga (läs: finputsa på i min ensamhet) så jag åkte en sväng till jobbet. När jag ändå var där skummade jag igenom bilderna på de knappt 120 personerna jag tagit porträttbilder på i veckan. De är så galet bra, så jag satt där i min ensamhet och beundrade mitt verk och öste beröm över mig själv. Det händer ju inte direkt ofta att jag är 100% nöjd så beröm var välkommet.

För att upplevelsen av roman ska bli mindre påtaglig kastar jag in en av bilderna här - allt för att lätta upp bland textmassorna.

Jag skriver i princip inget om vikten just nu. Är så trött på den här skiten. Orkar inte riktigt engagera mig helhjärtat, försöker äta så bra det går (läs: minst tre mål mat om dagen) för att få igång förbränningen. Men det verkar vara kört. Och just idag, pms:ig och allmänt galen, ska jag absolut inte fundera på vikten, det skulle kunna få fel effekter milt sagt.

Men, det finns så mycket annat att fundera på. Bland annat vilken frukt - som vi inte har köpt! - barnen ska ha med sig till skolan imorgon. Vilka papper var det nu vi skulle skriva på som skolan ska ha in senast imorgon? Jösses, 10-åringens busskort måste laddas....idag! Vardagen med sina rutiner daskar till mig hårt i ansiktet. Och som pms-kärring har jag inte den minsta lust att sätta mig i bilen och åka 5 mil för att köpa några j-vla bananer. Inte heller orkar jag ladda något busskort. Jag har med nöd och näppe hittat alla "lappar" som ska till skolorna, jag får vara nöjd med det.

Nu är det ett djupt andetag som gäller och sen tidigt i säng. Imorgon är en annan dag.