Igår, när livet kändes väldigt verkligt blev jag påmind. Påmind om livet, vad som är värdefullt och vad som är "fluff". Insåg att det inte är alltför ofta som jag fokuserar på just livet. Det blev många stora tankar tänkta, mitt i en vardagsfredag utan tacos.

Jag funderade på varför jag gnäller hela tiden, ja inte utåt men inombords. Jag fokuserar på vikt - varje dag. Det är förvisso en del av MITT liv, men det gör nog ibland att jag glömmer bort resten av livet, och mängder med bra saker. Jag behöver påminna mig själv om alla bra saker! Saker att vara nöjd och glad över.

Vad är jag nöjd över då, vad kan jag vara glad för? Jo, rätt så mycket. En sak som slog mig igår var det som hände i söndags.

Vi har i ett antal veckor planerat att åka och hälsa på släktingar. Varje helg har vi varit inställda på det. Eller ja, i ärlighetens namn är det väl barnen som har längtat mest. Problemet är att den familjen är extremt infektionskänsliga. Och varje helg har något av våra barn varit snorig och halvkrasslig, helt okej om man ska hälsa på "vem-som-helst", men långt ifrån okej för besök hos just den här familjen. Så varje helg har vi fått avboka eftersom jag inte vill bli skyldig till någon lång sjukhusvistelse.  Våra barn har således varje helg blivit grymt besvikna. De förstår men är ändå besvikna. 

Gångna helg ställde vi återigen in resan pga att 5-åringen hade 37,3 i feber. Jag kände att jag/vi behövde kompensera barnen, låta dem få göra något roligt. Så efter lite funderingar bestämde vi att vi skulle åka på bio. Sagt och gjort, vi bokade biljetter och drog iväg. Sune i fjällen blev det. 

....men vänta lite! Saknas det inte en massa?

Jorå, det som fullständigt saknas är all ångest över att gå på bio, all ångest över att få plats i stolen! 

Men hallå, jag hade inte en tanke på det, jag bokade bara biljetter och så åkte vi på bio - punkt!

DET är en sjuhelvetes utveckling i mitt liv. Något som jag borde glädja mig åt - stort!

Men jag glömmer, jag lever så mycket här-och-nu att jag har skygglappar. 

Ytterligare en påminnelse om hur det var "förr" fick jag förra veckan. Jag har en anställd som inte har sett mig när jag var som störst och vi kom att prata om lchf. Med i det snacket var också min närmsta medarbetare, som sett min "utveckling" eller vad man nu ska kalla det. Visst, kosten är det centrala i lchf, men det är bara ett medel för att förändra livet, i mitt fall till det bättre. Min närmsta medarbetare påminde mig om hur jag aldrig lämnade mitt rum förr, att jag satt där och häckade. Det stack till i hjärtat, för jag vet ju att jag aldrig spontant gick någonstans eftersom det var så jobbigt att röra på sig. Det sa jag inte, men jag lyssnade intensivt på medarbetarens upplevelse av vad som hänt med mig. Att mitt humör var jämnare, att jag nu var "överallt" samt det skrattanfall vi fick förra året när jag drog på mig mina snöbyxor när jag skulle ut och hjälpa personalen med snöröjningen - och fick ner båda benen i ett byxben!

Så det händer hela tiden saker som blir till ringar på vattnet i mitt liv. Jag är stabilare och vågar ta plats på ett annat sätt. De av er som läser min privata blogg vet vilka okända vatten jag har kastat mig ut i på sistone. Visst, kilon och hekton är viktigt, men ibland är det nyttigt att fundera på vad som har skett mentalt under den här tiden också. 

Nej, inget av ovanstående kan jämföras med att förlora en bäbis i magen som vännen gjorde, men det öppnade mina ögon och fick mig att gå från den dagliga frustrationen till ett större perspektiv - att fokusera på det som är viktigt i livet. Japp, jag äter lchf varje dag för att kunna följa med mina barn på bio, för att kunna springa fram och tillbaka mellan byggnader på jobbet och för att kunna älska min man ännu mer. Framförallt för att må bra i mig själv och med mig själv. DET är livet.

Tankar om livet

Allmänt En kommentar
Igår, när livet kändes väldigt verkligt blev jag påmind. Påmind om livet, vad som är värdefullt och vad som är "fluff". Insåg att det inte är alltför ofta som jag fokuserar på just livet. Det blev många stora tankar tänkta, mitt i en vardagsfredag utan tacos.

Jag funderade på varför jag gnäller hela tiden, ja inte utåt men inombords. Jag fokuserar på vikt - varje dag. Det är förvisso en del av MITT liv, men det gör nog ibland att jag glömmer bort resten av livet, och mängder med bra saker. Jag behöver påminna mig själv om alla bra saker! Saker att vara nöjd och glad över.

Vad är jag nöjd över då, vad kan jag vara glad för? Jo, rätt så mycket. En sak som slog mig igår var det som hände i söndags.

Vi har i ett antal veckor planerat att åka och hälsa på släktingar. Varje helg har vi varit inställda på det. Eller ja, i ärlighetens namn är det väl barnen som har längtat mest. Problemet är att den familjen är extremt infektionskänsliga. Och varje helg har något av våra barn varit snorig och halvkrasslig, helt okej om man ska hälsa på "vem-som-helst", men långt ifrån okej för besök hos just den här familjen. Så varje helg har vi fått avboka eftersom jag inte vill bli skyldig till någon lång sjukhusvistelse.  Våra barn har således varje helg blivit grymt besvikna. De förstår men är ändå besvikna. 

Gångna helg ställde vi återigen in resan pga att 5-åringen hade 37,3 i feber. Jag kände att jag/vi behövde kompensera barnen, låta dem få göra något roligt. Så efter lite funderingar bestämde vi att vi skulle åka på bio. Sagt och gjort, vi bokade biljetter och drog iväg. Sune i fjällen blev det. 

....men vänta lite! Saknas det inte en massa?

Jorå, det som fullständigt saknas är all ångest över att gå på bio, all ångest över att få plats i stolen! 

Men hallå, jag hade inte en tanke på det, jag bokade bara biljetter och så åkte vi på bio - punkt!

DET är en sjuhelvetes utveckling i mitt liv. Något som jag borde glädja mig åt - stort!

Men jag glömmer, jag lever så mycket här-och-nu att jag har skygglappar. 

Ytterligare en påminnelse om hur det var "förr" fick jag förra veckan. Jag har en anställd som inte har sett mig när jag var som störst och vi kom att prata om lchf. Med i det snacket var också min närmsta medarbetare, som sett min "utveckling" eller vad man nu ska kalla det. Visst, kosten är det centrala i lchf, men det är bara ett medel för att förändra livet, i mitt fall till det bättre. Min närmsta medarbetare påminde mig om hur jag aldrig lämnade mitt rum förr, att jag satt där och häckade. Det stack till i hjärtat, för jag vet ju att jag aldrig spontant gick någonstans eftersom det var så jobbigt att röra på sig. Det sa jag inte, men jag lyssnade intensivt på medarbetarens upplevelse av vad som hänt med mig. Att mitt humör var jämnare, att jag nu var "överallt" samt det skrattanfall vi fick förra året när jag drog på mig mina snöbyxor när jag skulle ut och hjälpa personalen med snöröjningen - och fick ner båda benen i ett byxben!

Så det händer hela tiden saker som blir till ringar på vattnet i mitt liv. Jag är stabilare och vågar ta plats på ett annat sätt. De av er som läser min privata blogg vet vilka okända vatten jag har kastat mig ut i på sistone. Visst, kilon och hekton är viktigt, men ibland är det nyttigt att fundera på vad som har skett mentalt under den här tiden också. 

Nej, inget av ovanstående kan jämföras med att förlora en bäbis i magen som vännen gjorde, men det öppnade mina ögon och fick mig att gå från den dagliga frustrationen till ett större perspektiv - att fokusera på det som är viktigt i livet. Japp, jag äter lchf varje dag för att kunna följa med mina barn på bio, för att kunna springa fram och tillbaka mellan byggnader på jobbet och för att kunna älska min man ännu mer. Framförallt för att må bra i mig själv och med mig själv. DET är livet.
Vaknade i morse med något som påminde om förstadiet till migrän. Hade ett väldigt viktigt möte kl. 7:30 så jag svepte några Treo och åkte till jobbet. Tänkte hela tiden att jag skulle åka hem så fort jag kunde, för just idag fanns det ingen som kunde hämta mig på jobbet om jag skulle få ett sånt där migränanfall där hela världen bara försvinner.

Fixade mötet och sen rullade det på, huvudvärken släppte till min förvåning. Sen kom plötsligt meddelandet från vännen. Bäbisen hade dött. Fy fan på ren svenska! 

Efter det gjorde jag bara några småsaker, fixade inte att koncentrera mig. Bestämde mig för att lämna jobbet vid lunch, trots att huvudvärken var borta. 

Åkte och handlade, vi ska ha gäster både lördag och söndag så nu snackar vi storhandling. Och denna gång fixade jag inte att gå förbi Naturgodishyllorna. 

Otroligt att jag blev så påverkad av den avlidna bäbisen, känner mig fortfarande ställd. Men jag har slutat äta Naturgodis. Tre rejäla nävar blev det. Har inte den blekaste aning om ifall det var gott - jag hetsåt. Men det är okej, jag tänker inte banna mig själv - för det händer i princip aldrig att jag gör så här. Nackdelen är dock att jag känner mig svullen just nu. 

Lyckades svänga ihop ätbar middag bestående av räkor, vitlök, ingefära och spenat stekt i smör. Nu tänker jag tillbringa kvällen med barnen och mysa. När maken kommer hem tänker jag göra något jag har längtat efter.... *rodnar*

Berörd

Allmänt En kommentar
Vaknade i morse med något som påminde om förstadiet till migrän. Hade ett väldigt viktigt möte kl. 7:30 så jag svepte några Treo och åkte till jobbet. Tänkte hela tiden att jag skulle åka hem så fort jag kunde, för just idag fanns det ingen som kunde hämta mig på jobbet om jag skulle få ett sånt där migränanfall där hela världen bara försvinner.

Fixade mötet och sen rullade det på, huvudvärken släppte till min förvåning. Sen kom plötsligt meddelandet från vännen. Bäbisen hade dött. Fy fan på ren svenska! 

Efter det gjorde jag bara några småsaker, fixade inte att koncentrera mig. Bestämde mig för att lämna jobbet vid lunch, trots att huvudvärken var borta. 

Åkte och handlade, vi ska ha gäster både lördag och söndag så nu snackar vi storhandling. Och denna gång fixade jag inte att gå förbi Naturgodishyllorna. 

Otroligt att jag blev så påverkad av den avlidna bäbisen, känner mig fortfarande ställd. Men jag har slutat äta Naturgodis. Tre rejäla nävar blev det. Har inte den blekaste aning om ifall det var gott - jag hetsåt. Men det är okej, jag tänker inte banna mig själv - för det händer i princip aldrig att jag gör så här. Nackdelen är dock att jag känner mig svullen just nu. 

Lyckades svänga ihop ätbar middag bestående av räkor, vitlök, ingefära och spenat stekt i smör. Nu tänker jag tillbringa kvällen med barnen och mysa. När maken kommer hem tänker jag göra något jag har längtat efter.... *rodnar*
En av mina vänner har förlorat sitt 23 veckor gamla foster. 

Jag äter Naturgodis.

Jävla fredag

Allmänt Kommentera
En av mina vänner har förlorat sitt 23 veckor gamla foster. 

Jag äter Naturgodis.