Ibland känns det som om alternativen är för många. Som för de där människorna som vinner en tävling som går ut på att på en minut plocka vad de vill i en butik, som sen bara står där och glor med tilt i hjärnan.

Inte för att jag någonsin har vunnit en sån där tävling, men känslan just nu är likadan. För många alternativ och för lite tid!

I mitt stilla sinne har jag planerat allt jag vill göra när resten av familjen far iväg. Planen var att de skulle åka som nu på onsdag, och dit är det jättelång tid i min värld, typ flera dagar, en evighet nästan. När jag kom hem idag visade det sig att de nog åker redan i morgon. *gulp* I MORGON! Bara tanken på att barnen ska åka iväg och vara borta jättelänge fick mina ögon att tåras. Hur ska jag överleva? Och tänk om det händer dem något under resan, och jag inte är där och kan rädda dem?! Oj oj!

Men jag vet att de är i goda händer, händer som kommer att göra allt för att de ska må och ha det bra. Så jag kan sluta oroa mig, i alla fall hela tiden. Men oj vad jag kommer att sakna dem!

Nästa tanke, efter att ögonen slutat glänsa av tårar som ytspänningen höll tillbaka var: wiiiiii, vad ska jag passa på att göra nu?! Nu när jag är helt själv i flera dagar!

Det bara snurrar i skallen, allt ifrån att sortera kläder, gå igenom gamla papper, börja träna, rensa frysen och laga massa mat till att jobba över så länge jag vill, sluta röka och "bara vara". Jag kommer inte att hinna med hälften, så nu måste jag fokusera på att göra en prioriteringslista i skallen. Vad känns mest viktigt att hinna med? Vad kommer jag att vara mest nöjd med att ha fått gjort?

När jag får min minut i den där butiken ska jag ha stenkoll på vad jag vill ha och var det finns någonstans.... 

Så nu ska jag skaffa mig stenkoll medan jag gosar med barnen så att de somnar - för det kan vara sista kvällen på länge som jag får den möjligheten.

Paralyserad

Allmänt Kommentera
Ibland känns det som om alternativen är för många. Som för de där människorna som vinner en tävling som går ut på att på en minut plocka vad de vill i en butik, som sen bara står där och glor med tilt i hjärnan.

Inte för att jag någonsin har vunnit en sån där tävling, men känslan just nu är likadan. För många alternativ och för lite tid!

I mitt stilla sinne har jag planerat allt jag vill göra när resten av familjen far iväg. Planen var att de skulle åka som nu på onsdag, och dit är det jättelång tid i min värld, typ flera dagar, en evighet nästan. När jag kom hem idag visade det sig att de nog åker redan i morgon. *gulp* I MORGON! Bara tanken på att barnen ska åka iväg och vara borta jättelänge fick mina ögon att tåras. Hur ska jag överleva? Och tänk om det händer dem något under resan, och jag inte är där och kan rädda dem?! Oj oj!

Men jag vet att de är i goda händer, händer som kommer att göra allt för att de ska må och ha det bra. Så jag kan sluta oroa mig, i alla fall hela tiden. Men oj vad jag kommer att sakna dem!

Nästa tanke, efter att ögonen slutat glänsa av tårar som ytspänningen höll tillbaka var: wiiiiii, vad ska jag passa på att göra nu?! Nu när jag är helt själv i flera dagar!

Det bara snurrar i skallen, allt ifrån att sortera kläder, gå igenom gamla papper, börja träna, rensa frysen och laga massa mat till att jobba över så länge jag vill, sluta röka och "bara vara". Jag kommer inte att hinna med hälften, så nu måste jag fokusera på att göra en prioriteringslista i skallen. Vad känns mest viktigt att hinna med? Vad kommer jag att vara mest nöjd med att ha fått gjort?

När jag får min minut i den där butiken ska jag ha stenkoll på vad jag vill ha och var det finns någonstans.... 

Så nu ska jag skaffa mig stenkoll medan jag gosar med barnen så att de somnar - för det kan vara sista kvällen på länge som jag får den möjligheten.
Ibland känns det som att jag är med i en såpopera på jobbet. Det är så mycket intriger och rävspel att hälften vore nog. Själv får jag nog en Oscar för min egen färdighet som skådis. 

Någon skulle säkert kalla det jag utövar för "personligt ledarskap", i själva verket är det en överlevnadsstrategi som går ut på att likt en kameleont anpassa mig till varje medarbetare. I ärlighetens namn tycker  jag att det är snudd på falskspel, men konstigt nog fungerar det - att bete sig olika gentemot varje enskild medarbetare. 

Det tog mig några år att komma underfund med att jag inte kan vara mig själv. En hel del dikeskörning innan poletten trillade ner. Men nu kan jag spelet! Varje morgon tar jag på mig "kostymen", den som byter färg beroende på vem jag pratar med. Och varje dag när jag sitter i bilen på väg hem byter jag kläder.

Idag har det varit en sån där dag när jag har haft fullt sjå med att byta färg för att anpassa mig. Tror jag gick igenom hela Alcro-Beckers färgkarta. 

Inte konstigt att man är slut i huvudet...

Såpopera

Allmänt Kommentera
Ibland känns det som att jag är med i en såpopera på jobbet. Det är så mycket intriger och rävspel att hälften vore nog. Själv får jag nog en Oscar för min egen färdighet som skådis. 

Någon skulle säkert kalla det jag utövar för "personligt ledarskap", i själva verket är det en överlevnadsstrategi som går ut på att likt en kameleont anpassa mig till varje medarbetare. I ärlighetens namn tycker  jag att det är snudd på falskspel, men konstigt nog fungerar det - att bete sig olika gentemot varje enskild medarbetare. 

Det tog mig några år att komma underfund med att jag inte kan vara mig själv. En hel del dikeskörning innan poletten trillade ner. Men nu kan jag spelet! Varje morgon tar jag på mig "kostymen", den som byter färg beroende på vem jag pratar med. Och varje dag när jag sitter i bilen på väg hem byter jag kläder.

Idag har det varit en sån där dag när jag har haft fullt sjå med att byta färg för att anpassa mig. Tror jag gick igenom hela Alcro-Beckers färgkarta. 

Inte konstigt att man är slut i huvudet...
Innan jag åkte till jobbet tog jag en sväng förbi hemlighuset. Efter uträttat uppdrag skulle jag slutföra det hela med pappersritualen. Nej! Det var slut på papper...
 
Rafsade lite i diverse skåp och hittade till slut papper, och inte vilket papper som helst, utan parfymerat papper.
 
Så nu har jag torkat mig med rosendoftande Hello Kitty!
 
 
Måste komma ihåg att handla papper på hemvägen, för detta var en absurd upplevelse.

Dagens första "What?!"

Allmänt En kommentar
Innan jag åkte till jobbet tog jag en sväng förbi hemlighuset. Efter uträttat uppdrag skulle jag slutföra det hela med pappersritualen. Nej! Det var slut på papper...
 
Rafsade lite i diverse skåp och hittade till slut papper, och inte vilket papper som helst, utan parfymerat papper.
 
Så nu har jag torkat mig med rosendoftande Hello Kitty!
 
 
Måste komma ihåg att handla papper på hemvägen, för detta var en absurd upplevelse.