Är inne i en period där jag tänker mycket på prestation. Att prestera på gott och ont.
Det som fick mig att börja tänka på hur viktigt det är för mig att prestera var en lögn. En lögn som jag levererade av bara farten förra veckan, utan att ens tänka efter. Oerhört korkat egentligen. Jag var på sjukgymnastbesök med min axel och var inte direkt sanningsenlig när jag fick frågor om min rehabträning.
När jag satt i bilen efter besöket började jag fundera på den där lögnen, den verkade så himla onödig. Herregud, vad skulle ha hänt om jag hade sagt sanningen? Antagligen ingenting.
Men varför ljög jag då? Jo, för att framstå som bra, jag vill gärna vara en duktig "patient".
Har ett likhetstecken mellan prestation och omtyckt/älskad. Om jag presterar blir jag omtyckt (i bästa fall älskad).
Det är en smula läskigt att börja tänka i de här banorna, att börja fundera på hur mycket jag gör för att framstå på ett bra sätt i andras ögon. Hur mycket jag egentligen jagar bekräftelse. Provade att vända på frågan - vad/hur mycket gör jag för mig själv? Där enbart jag är domare/bedömare? *harkel* Tja, inte var det mycket inte.
Ibland är det tufft att vara människa!