Det finns dagar när man blir mer förvånad än vanligt. Igår var en sån dag!
Jag har två kollegor - "damer" - som är lite bättre än alla oss andra. Det jobbar inom ett eget område och de är väldigt tajta. Oavsett när man träffar på dem, i korridoren eller på lunchen, så pratar de konstant om just sitt område. Ohyggligt tröttsamt för oss andra, i synnerhet om vi äter lunch samtidigt. De är alltid damigt piffigt klädda, det finns inte en skrynkla på kläderna och sminket är perfekt. Som sagt - de är lite bättre än oss andra. Egentligen är det nog så att de ser ner på oss andra, även om de aldrig skulle erkänna det, fast jag tycker att det märks. De sköter sina jobb, dessutom väldigt bra, men när det kommer till "vardagen" så är de oerhört gnälliga. Om de inte pratar jobb så gnäller de, dessutom har båda två väldigt höga röstlägen så gnället får än mer effekt. Det kan gnällas om allt - kaffebryggaren, chefens inkompetens, dåliga leverantörsavtal, diskmedel, informationsbrist, ja gu' vet allt.
Igår morse seglade en av dessa damer in på mitt rum. Det första jag tänker (en ryggmärgsreflex) är Vad vill hon nu då? För de levererar gärna gnäll till mig eftersom jag sitter i ledningen.
Damen började berätta en väldigt lång historia som handlade om hur hon och hennes kollega (dam nr 2) hade haft ett samtal i bilen på väg hem dagen innan. (Intresseklubben noterar!) Bland annat hade de diskuterat det faktum att deras samarbetspartners runt om i Sverige hade varit mäkta imponerade och väldigt avundsjuka över de sammanställda listor de hade presenterat tidigare i veckan - både upplägget på listorna och med vilken snabbhet de hade kunnat presentera dem. De hade kommit fram till att det hela berodde på databasen där allt lagras. Och från det teknikspåret gled de över i vårt just genomförda byte av kommunikationsplattform (mailsystem, dokumenthanteringssystem och kommunikationssystem). Någonstans här i historien börjar jag ana vartåt detta barkar - de ska så klart gnälla över kommunikationsplattformsbytet, hur krångligt allt var, struligt och allmänt vidrigt jobbigt!
Efter alltför många minuter med stickspår åt höger, vänster, uppåt och sydväst kom hon så äntligen fram till poängen - de hade drabbats av en insikt och ville framföra sitt tack till mig!
Va?!
Jo, de hade insett att jag gör ett otroligt jobb med all teknik "bakom kulisserna" som de aldrig ser och ville säga tack.
Jag lyckades med ett neutralt ansiktsuttryck haspla fram ett tack tillbaka.
Öh... för första gången på *tänka-tänka* sju år fick jag ett tack från dessa två damer. Dags att köpa Triss-lott!
Är fortfarande lite ställd faktiskt. På ett positivt sätt.