Nu snackar vi pms-kärring utan dess like. Toleransnivån är noll. Beter mig illa mot alla, värst är jag mot barnen - jag ömsom skriker ömsom ber om förlåtelse.
Må detta helvete gå över fort. Blir så frustrerad av att inte kunna kontrollera humörsvängningar. Borde sitta ensam på en stubbe i skogen tills det är över.
Och någon Progesteronkräm blev inte insmord denna cykel, jag missade starten med en dryg vecka och då tänkte jag att det var lika bra att hoppa över hela perioden.
Men en ljusning i allt mörker är att knäna nu känns riktigt bra. När jag vaknade i torsdags morse och gick för att fixa kaffet kändes något väldigt fel. Det tog en stund innan jag kom på att "felet" bestod av att jag inte hade ont i knät (det som var värst drabbat) och att jag gick som vanligt. Jag lovar att jag drog en lättnadens suck, hade haft katastroffantasier om artros och utslitna knän pga vikt. Det känns inte riktigt hundra ännu, jag märker att jag tar det försiktigt med vissa rörelser fortfarande, trots att jag kanske inte behöver. Men jag kan gå - och stå på knä!
Däremot är den knepiga diffusa molande värken i höger axel och överarm kvar. Den är verkligen jätteknepig, känns som att ha tandvärk i armen. Har inte den blekaste aning om vad jag har gjort, för träningsvärk är det då inte. Stundtals värker det så att jag kallsvettas och håller på att bli galen, sen kan det plötsligt försvinna. Har testat lite olika värktabletter men inget verkar rå på just detta. Håller tummarna att det går över av sig själv vilken dag som helst för det är jobbigt att vara nojig.
Avslutade arbetsveckan i någon form av tyst triumf igår. Jag hade två trycksaker som jag ville ha färdiga (läs: finputsa på i min ensamhet) så jag åkte en sväng till jobbet. När jag ändå var där skummade jag igenom bilderna på de knappt 120 personerna jag tagit porträttbilder på i veckan. De är så galet bra, så jag satt där i min ensamhet och beundrade mitt verk och öste beröm över mig själv. Det händer ju inte direkt ofta att jag är 100% nöjd så beröm var välkommet.
För att upplevelsen av roman ska bli mindre påtaglig kastar jag in en av bilderna här - allt för att lätta upp bland textmassorna.
Jag skriver i princip inget om vikten just nu. Är så trött på den här skiten. Orkar inte riktigt engagera mig helhjärtat, försöker äta så bra det går (läs: minst tre mål mat om dagen) för att få igång förbränningen. Men det verkar vara kört. Och just idag, pms:ig och allmänt galen, ska jag absolut inte fundera på vikten, det skulle kunna få fel effekter milt sagt.
Men, det finns så mycket annat att fundera på. Bland annat vilken frukt - som vi inte har köpt! - barnen ska ha med sig till skolan imorgon. Vilka papper var det nu vi skulle skriva på som skolan ska ha in senast imorgon? Jösses, 10-åringens busskort måste laddas....idag! Vardagen med sina rutiner daskar till mig hårt i ansiktet. Och som pms-kärring har jag inte den minsta lust att sätta mig i bilen och åka 5 mil för att köpa några j-vla bananer. Inte heller orkar jag ladda något busskort. Jag har med nöd och näppe hittat alla "lappar" som ska till skolorna, jag får vara nöjd med det.
Nu är det ett djupt andetag som gäller och sen tidigt i säng. Imorgon är en annan dag.