Oj, de senaste dagarna har flugit iväg.
I fredags var jag hemma med de sjuka barnen till lunchtid, sen bytte maken av mig. Efter att ha rasat runt med barnen är det alltid lika skönt att komma till jobbet, där man kan ta saker i sin egen takt! Chockade alla medarbetare och anställda genom att ha LJUSA kläder på mig! Vilken snackis det blev! I normala fall brukar jag ha färgglada men mörkare toner på mina kläder, dock inte svart (förut på byxor möjligtvis) men i fredags valde jag en gräddvit sidenskjorta. Det är lite intressant att notera vilken uppmärksamhet det skapade. Känner mig inte direkt bekväm i ljusa kläder, men nu när den där sidenskjortan faktiskt passar så slog jag till, och efter ett par timmar tänkte jag inte längre på att jag var ljust klädd. Eller, ja, förutom när det kom in anställda på mitt rum som utbröt i "- Oj vad finklädd du är, firar vi något?".
Jobbet flöt på hela tiden och plötsligt var klockan 21:00 - hoppsan! Åkte då hem och konstaterade att jag faktiskt inte låg efter med något på jobbet - en himla skön känsla.
Igår innehöll förmiddagen mest överladdade barn. Det var verkligen fullt ös, nästan så man kunde tro att barnen var sockerhöga! Himla tur att vi bor som vi gör så att de kan vara ute, för i möblerade rum hade de orsakat kaos. Maken låg däckad med en vidrig huvudvärk, och när den fortfarande inte hade släppt vid lunchtid bestämde jag mig för att åka på en liten roadtrip med barnen. Insåg att det kunde bli vanskligt att hantera två barn som var så speedade i en bil, men det gick alldeles utmärkt, de skötte sig enligt konstens alla regler. Hade från början "bara" tänkt åka och uträtta ett ärende i ett samhälle 7 mil bort, men det slutade med att vi gjorde både det ena och det andra, idéerna föddes längs med vägen kan man säga. Kom plötsligt på att sonen skulle befinna sig i en stuga i närheten just denna helg, så vi åkte och våldgästade honom. Han blev överlycklig över avbrottet! Vi hann också med att besöka ett av mina barndomsställen där det finns (fanns) ett växthus som jag älskade när jag var sisådär 5-8 år. Idag ser det ut så här:
Inte mycket för världen precis...
Fick också uppleva något nytt igår, att för första gången på nästan två månader köpa smågodis!
Barnen brukar få lördagsgodis, dock är både vi och barnen experter på att glömma bort just det på lördagar. Men igår hade jag verkligen lovat att de skulle få det. Så vi stannade vid en affär på vår roadtrip och det kändes verkligen konstigt att stå där framför alla små lådor med smågodis och plocka två påsar till barnen. Inte det minsta sugen blev jag, jag som kunde köpa ett antal kilo smågodis i veckan förut och smälla i mig...
Trots att vi tillbringade tiden mellan 12-21 i bilen fick jag i mig tre mål mat igår, mycket tack vare att jag åt lite rester av lunchen när vi kom hem på kvällen. Passade också på att testa Erik Lallerstedts Chilibearnaise - och gisses vad chili den innehöll!
I morse fick jag sovmorgon för första gången på.....evigheter! När jag väl gick upp gjorde jag som vanligt - vägde mig. Det finns en stor fördel med att ha två vågar - den ena visar alltid mindre! I dag visade gammelvågen 144,1 - dvs fortsatt nedåt, om än långsamt!
Har fortsatt att läsa så mycket jag kan om lchf, och igår fann jag följande text:
De som är insulinresistanta.
Det finns dom som är kraftigt insulinresistanta, det vill säga att cellerna i kroppen är vana vid höga halter av insulin, eftersom man ofta äter mat med hög halt socker och snabba kolhydrater, att dom inte reagerar på det längre. Dom personerna kan ha en del svårigheter med viktnedgång. Detta gäller i stort sett alla som har varit kraftigt överviktiga (mer än 50 kilos övervikt) i flera år. Även diabetiker och dom som höll på att få diabetes (utan att veta om det kanske) har det här problemet.
Att vara insulinresistent innebär att varje gång man äter något som höjer blodsockret (dvs. kolhydrater) så måste kroppen utsöndra enorma mängder insulin för att få kroppen att reagera och ta hand om blodsockret. Och eftersom insulin även är det hormon som signalerar till kroppen att fettet ska lagras istället för att förbrännas, så har man ofta svårt att gå ner i vikt även på en lägre gräns kolhydrater än andra.
Det är dom som är i den här gruppen som kan behöva minska sitt kolhydratintag till så nära noll som möjligt för att kunna få viktminskning. Normalresistenta får inte lika hög insulinutsöndring och klarar därför högre del kolhydrater i maten. Att bli insulinresistant tar några år, det är troligtvis därför unga personer har mycket lättare att gå ner i vikt. Har man väldigt stor övervikt så brukar kroppen släppa på vikten i alla fall, eftersom den då lätt kan göra sig av med den, så det här kan vara ett problem man märker av en bit in på sin viktminskning, om det då blir svårare att gå ner (men det kan också vara en vanlig platå, vilket man bör misstänka i första hand). Om man är insulinresistent så kan man gå upp i vikt väldigt lätt om man ökar på kolhydratandelen igen.
Det finns dom som är kraftigt insulinresistanta, det vill säga att cellerna i kroppen är vana vid höga halter av insulin, eftersom man ofta äter mat med hög halt socker och snabba kolhydrater, att dom inte reagerar på det längre. Dom personerna kan ha en del svårigheter med viktnedgång. Detta gäller i stort sett alla som har varit kraftigt överviktiga (mer än 50 kilos övervikt) i flera år. Även diabetiker och dom som höll på att få diabetes (utan att veta om det kanske) har det här problemet.
Att vara insulinresistent innebär att varje gång man äter något som höjer blodsockret (dvs. kolhydrater) så måste kroppen utsöndra enorma mängder insulin för att få kroppen att reagera och ta hand om blodsockret. Och eftersom insulin även är det hormon som signalerar till kroppen att fettet ska lagras istället för att förbrännas, så har man ofta svårt att gå ner i vikt även på en lägre gräns kolhydrater än andra.
Det är dom som är i den här gruppen som kan behöva minska sitt kolhydratintag till så nära noll som möjligt för att kunna få viktminskning. Normalresistenta får inte lika hög insulinutsöndring och klarar därför högre del kolhydrater i maten. Att bli insulinresistant tar några år, det är troligtvis därför unga personer har mycket lättare att gå ner i vikt. Har man väldigt stor övervikt så brukar kroppen släppa på vikten i alla fall, eftersom den då lätt kan göra sig av med den, så det här kan vara ett problem man märker av en bit in på sin viktminskning, om det då blir svårare att gå ner (men det kan också vara en vanlig platå, vilket man bör misstänka i första hand). Om man är insulinresistent så kan man gå upp i vikt väldigt lätt om man ökar på kolhydratandelen igen.
Ja, jag har ju mer än 50 kilos övervikt och har stannat upp i viktnedgången, så detta gav en ledtråd. Bort med alla kolhydrater!
Nu ska jag kasta mig ut i solen och stimulera barnen!