Söndagssummering

Kommentera
Nu är jag riktigt nöjd! Tänk att det bara tog trekvart att ta bort det som får mig att bryta ihop varje morgon. Fantastiskt. Samtidigt som jag sitter här och njuter av "väl utfört uppdrag" kan jag inte låta bli att fundera på hur knäpp jag är. Det jag just gjorde hade jag inte gjort om jag inte varit ensam hemma. Fråga mig inte varför, men tröskeln ökar med 10 meter när andra finns i huset. Och det är ett jättehopp som jag sällan (eller aldrig) klarar av. Jag är inte lite knepig jag...  Nåja, nu är det gjort och jag tänker inte grotta ner mig mer i mitt beteende.

En helt annan sak som jag har funderat på de senaste dagarna är vänner. Eller snarare har jag funderat över min egen reaktion när jag märker att jag blivit borttagen som "vän" på facebook. Själv sorterar jag rätt friskt bort vänner, det kan vara personer jag inte längre har någon kontakt med eller personer var åsikter/värderingar jag inte delar. Inget märkligt i det. Men att själv bli bortplockad känns.....konstigt. Försöker hitta känslan men har svårt att sätta fingret på den. Sårad? Nja, kanske. Ledsen? Inte direkt. Det är en skum känsla. På något sätt bli det så uppenbart att man blir bortvald, någon gör verkligen ett aktivt val för att välja bort mig. I många fall har jag full förståelse för att någon väljer bort mig, i andra inte. Sen finns de ju de som går "halva vägen", precis som jag själv, och skapar olika mottagargrupper (t.ex. Närmast sörjande, Jobbrelaterat, Nära vänner) och publicerar olika inlägg/information i olika mottagargrupper. Man kommer rätt snabbt fram till vilka som gör så om man råkar ha gemensamma vänner och där andra vänner ligger med i en mottagargrupp men inte man själv. Jag har råkat ut för det några gånger, att jag har sett gemensamma vänner gilla ett inlägg som jag inte har haft tillgång till innan. Då har det hänt att jag har tagit bort denna person som vän. Varför vara vänner när man aldrig ser något inlägg? Förra veckan var det en person som plötsligt "försvann" från fb, en person som jag har skapligt mycket kontakt med och gillar. När jag en morgon upptäckte att hen inte gjort några inlägg på länge forskade jag lite, och insåg att jag inte ens kunde hitta hen på fb! Hade hen dolt sin profil? Kände mig skapligt ratad och funderade på om jag gjort något galet. Efter två dagar kunde jag inte hålla mig, jag tryckte iväg ett sms och frågade om jag gjort något fel, sårat eller på annat sätt betett mig illa. Nej då, hen hade valt att ta en paus från fb, det tog för mycket tid och energi! Slutet gott kan man säga, nu ägnar vi oss åt smskonversation istället. Så i det fallet gick det bra, men i alla andra då? Ja, ibland blir jag faktiskt ledsen, känner mig verkligen bortvald, men brukar landa i att om andra inte vill vara mina vänner så är de inte värda min vänskap. Knepigt detta. På just fb blir saker så uppenbara, innan de sociala medierna kom var det svårare att begripa när andra "valde bort" en. Saker rann ut i sanden på ett annat sätt... 

Nu till något helt annat! GYM!
Jag har ju ett gym kvar att kolla på som jag tror kan vara vettigt. Jag har valt att ligga lågt i väntan på februarilönen (som blir extra stor pga utbetalning av sparade semesterdagar). Men jag kan inte låta bli att gå in på deras hemsida då och då för att kolla - och hålla motivationen uppe. Idag dök det upp ett erbjudande! I normala fall kan man på detta gym enbart köpa årskort (läs DYRT!), men nu kan man köpa en testmånad för 300 kr. Visst, det är dyrt för en månad, men billigt om man bestämmer sig för att inte fortsätta. Dessutom har de ändrat sina öppettider och man kan nu komma in redan kl. 5:00, perfekt! Just detta gym är inte bemannat av personal mer än två timmar i veckan, så jag har inte haft möjlighet att åka dit och kika på det. I det här 300-kronors-erbjudandet ingår det (om man vill) ett pass med instruktör. Och inte vilken instruktör som helst, utan en ny - som JAG har utbildat. *panik* När jag fick syn på namnet på personen sjönk mitt hjärta och min motivation som en sten. Fan! Att utbilda människor till personliga tränare är en sak, att låta dem se en träna en helt annan. Jag lovar att hjärnan gjorde några loopar där. För mig är ju detta så galet laddat, att börja träna igen, så jag har skapat en himla massa hinder och problem på vägen. Nu känner jag ändå att jag ÄR redo att ta itu med alla spöken och se mig själv i vitögat. Hallå, jag har ju redan varit och besökt andra gym, det måste betraktas som ett stort steg. Nej, jag tänker inte låta denna person stoppa mig, jag tänker köpa ett månadskort när det släpps till veckan. Hen ska inte få vara ett hjärnspöke vars åsikter om mig jag har hittat på själv. Med andra ord, snart kommer det att drälla av inlägg där jag beklagar mig över ömma kroppsdelar, felkonstruerade maskiner som inte passar min kropp och garanterat en mängd klantigheter som jag lyckas med. To be continued!

Som jag skrev i ett annat inlägg, tanken på att få ordning på mina galna hormoner (OM det nu är de som spökar) har gett mig ett inre lugn. Tack och lov för det, för i morse visade vågen ca 132 kilo. Helvete!