Vaknade föga förvånande strax efter 3 denna morgon efter att ha somnat tidigt (runt 21) med barnen igår kväll.
Har ägnat morgonen åt att svara på några jobbmail och stirrat ut genom köksfönstret. Himlen har denna morgon varit helt fantastiskt vacker, från blåtonad till bäbis-rosa-gul. Vilken färgprakt många missar när de sover!
Efter morgonens invägning konstaterar jag att jag följer den där kurvan av viktminskning jag fick i samband med att jag knappade in mina siffror i keto-kalkylatorn. Efter senaste veckans matkaos, när jag har struntat i att bokföra vikt och näringsintag, trodde jag ärligt att det hade barkat åt skogen. Skönt att kunna konstatera att så inte är fallet!
Jag har gått ner drygt 8 kilo på två månader - det känns trevligt. Nu gäller det bara att inte släppa taget och tro att jag kan detta, har insett att det finns fördelar med att bokföra, då får jag svart på vitt. Kämpar dock fortfarande med att "få till siffrorna" för näringsintaget. (Bortsett från senaste veckan, då har jag inte kämpat alls!) Har svårt att få upp proteinet tillräckligt högt och ligger ofta i överkant på fettet. Drömmer om att jag ska ta mig tid och sitta med kostbevakningen.se och knappa in olika maträtter för att se vad som funkar och inte funkar. Men det där med att ta sig tid... *suck*
Känner mig fortfarande lite avdomnad efter senaste veckornas jätteprojekt på jobbet. Jag VET att jag har gjort en insats som är så stor att den knappt går att greppa, jag har dessutom ett väldigt gott självförtroende, ändå blir jag lika ställd när chefen och en kollega till i ledningen varje dag påtalar detta. "Att det gick så bra är helt din förtjänst", "Det hade aldrig gått utan dig", "Du är så j-vla fantastisk!" Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Övar på att humma lite och krysta fram ett tack. Det spontana som vill ut är: "Äsch då, det var väl inget", men det känns fel att säga det. Jag har för f-n flyttat Mount Everest. Varför är det så galet svårt att ta till sig beröm och uppskattning? Att bara suga i sig? Jag gör vad jag kan för att njuta, i min ensamhet. Mentalt slår jag mig för bröstet och tänker "där fick de - tvivlarna"!
I onsdags kväll, när jag i min ensamhet satt på mitt rum på jobbet med fötterna på bordet och försökte landa i allt, smälta allt som hänt, dök chefen upp. Det är lite svårt att beskriva hur han betedde sig, men om man tänker på en hund som är så glad och ivrig att den inte kan stå still kommer man ganska nära. Han stod i princip och hoppade på stället av glädje i mitt rum, oförmögen att säga något vettigt - bara flinade. Han vet att jag inte gillar kroppskontakt, så tack och lov avhöll han sig från att kramas, men det kändes som att det var precis det han ville göra. Kramas av lycka över att allt gått så galet bra och smidigt. När han hade sansat sig och satt sig ner säger han plötsligt: "Tänk, det skulle ha kunnat vara så att du inte jobbade här nu, men jag är innerligt lycklig över att du gör det!" Det där hotet om uppsägning jag levererade för ca tre månaders sedan har han uppenbarligen i friskt minne! Ska bli intressant att se om detta visar sig i mitt lönesamtal. *mohahhahaaa*
Idag ska jag börja med att åka till vårdcentralen innan jobbet. Fick en remiss till en sjukgymnast som ska kolla min axel, och jag hoppas innerligt att han kan ringa in vad mitt problem egentligen är, och att han dessutom har några vettiga förslag på vad jag kan göra åt det. Vill inte äta mer Treo nu!