En smula mör

Kommentera
När det "starka kyskåpet", dvs jag, åkte till jobbet igår var det med ett antal stönanden. Efter att sjukgymnasten mer eller mindre mosat mina triggerpunkter på onsdagsmorgonen kändes det ett dygn senare som att jag blivit överkörd av en dumper. Gudars vad det kändes! Men det gjorde inte ont-ont, det var mer ont-skönt, och väldigt blått! Jag har blåmärken som verkligen heter duga, det ser ut som att jag har blivit misshandlad!
 
Men effekten, att jag nu kan lyfta högerarmen a' la fågeldansen (tänk: flaxa med vingarna) höll fortfarande i sig, underbar känsla!
 
Jag gjorde faktiskt de där (i mina ögon) fjolliga och fjantiga rörelserna som jag blivit tilldelad, och medan jag utförde dem hörde jag sjukgymnasten ord "det handlar inte om styrka!" som han mer eller mindre skrek åt mig ett antal gånger. Jag har ju någon ryggmärgsreflex som säger åt mig att ta i för kung och fosterland, och det ska man inte göra, tydligen. Det var till och med så att han var tvungen att hitta nya övningar åt mig för att få mig att inte koppla in styrkan. När vi som bäst höll på att leta passande övningar så frågade han vid ett tillfälle "Hur tungt brukar du köra på denna?", och jag svarade 18 kilo. Då gick han och hämtade en hantel som vägde 0,5 kilo! Jag lovar att det är en rejäl utmaning att fjutta runt med ett halvkilo när man är van vid betydligt tyngre, att få kontakt med rätt muskel och göra övningen så långsamt som möjligt. Ska bli spännande att se vad dessa övningar har för effekt på sikt! Om inte annat så lär jag mig att inte vara explosiv.
 
I onsdags, sent på eftermiddagen, hade vi ledningsgruppsmöte. Det blev ett väldigt konstigt möte. Jag och en tidigare kollega brukade ibland skoja om att vår manliga chef hade pms på grund av hans, ibland märkliga, humör. Nu har det varit lugnt på hans humörfront, med i onsdags tror jag allt kom på en gång. Han betedde sig oerhört underligt, var kort, grinig och lite aggressiv i sin framtoning. Satt under mötet och funderade på om det bara var jag som kände av det. Det lämnade ingen bra känsla efter sig i alla fall. Jag försökte hacka upplevelsen i småbitar och analysera det hela, men kom inte fram till något vettigt mer än att han måste ha haft en dålig dag.
 
Märkte igår att känslan från mötet satt kvar när jag kom till jobbet, funderade på hur jag skulle förhålla mig om han fortfarande var så där märklig. Nu blev det inte så att vi träffades under dagen, mer än som hastigast när han behövde lite teknisk hjälp, så jag behövde inte "förhålla mig". Sent på eftermiddagen ringde jag honom i ett ärende och vi pratade ganska länge, han var på ett kvittrande humör, skojade och hade sig! Det var ju skönt att det hade vänt, men suck vad jobbigt det är att behöva anpassa sig, att alltid vara redo för humörsvängningar.
 
Varje kväll denna vecka när jag åkt hem från jobbet har jag funderat på vad jag egentligen gjort under dagen. Det känns som att jag inte hunnit någonting, ändå vet jag att jag har jobbat hela tiden. Blir frustrerad över att tiden bara tycks försvinna. Visst, jag springer (nåja) kors och tvärs och hjälper folk efter bytet av kommunikationsplattform - det tar en hel del tid - men jag borde hinna med en hel del andra saker också. Idag tänker jag ta mig tiden att skriva ner en översiktlig plan för de kommande veckorna så att jag kan stämma av att jag faktiskt hinner göra "rätt" saker. För jag tror att min upplevda känsla är en smula skev, jag hinner det jag ska och har föresatt mig, men känslan säger något annat.
 
Och idag är det fredag. Redan!
 
Dags att steka frukostäggen och sätta fart.
 
Och snälla, kan någon skicka hit våren på riktigt, nu är det inte roligt längre att vakna till minusgrader!