Midsommarafton! Jag överlevde. Knappt.
Det var verkligen ingen bra dag, men jag försökte, jag försökte verkligen att ha trevligt, men det kändes konstgjort. Hela jag kändes konstgjord och falsk. Fel på något sätt.
Vi "firade" midsommar hos vänner som tur var, vänner som inte lyfter på ögonbrynen om man är lite knepig och konstig. De vet att vi alla, även de själva, har sina dagar - en del bra en del mindre bra.
Så, vad var fel/konstigt då? Tja, vi kan exempelvis ta min klädsel....
Betänk att det är midsommarafton, lägg till att det är 30 grader varmt, kvavt så in i helskotta och vindstilla. De flesta normala människor av kvinnotyp skulle troligtvis ta på sig något lätt, typ en klänning. Det hade också alla närvarande kvinnor/tjejer/damer gjort - utom jag. Jag kom inseglade i svarta jeans, ett linne av polyester samt en jeansskjorta. Det var för jävligt! Jeansen satt som klistrade, inte så märkligt kanske eftersom jag svettades kopiöst i den tryckande värmen. Tänk våtvarmt omslag. Det så kallade linnet i härligt värmande (svart!) polyester satt som ett ålskinn, för säkerhets skull förseglat av en jeansskjorta så att ingen värme skulle slippa ut. En långt ifrån lyckad klädsel. Till råga på allt så kände jag att jag luktade illa.
Jag släpade mig runt likt en sengångare, försökte då och då dra upp jeansen som klibbade fast runt benen på ett högst otrevligt sätt. Drack vatten när jag kom åt, höll mig mestadels inomhus. Och kände mig så fel! Jag hade liksom ingen ork att hjälpa till med något, energin räckte knappt till att existera.
Jag mår verkligen inte bra av att vara så här fet...
