Ensam gemenskap

Kommentera

När jag växte upp i det lilla samhället gick ALLA barn/ungdomar på de aktiviteter som fanns. Det var allt ifrån scouterna och kören till skidklubben och IOGT-NTO. Och allt däremellan. Alla utom jag. Jag har aldrig passat in. Istället stötte jag kula, körde enduro, hade häst och var på skjutbanan och sköt.

Har egentligen aldrig funderat så mycket på hur det var under min uppväxt, hur det kom sig att jag inte hängde med "alla andra". Jag gillade ju de saker jag själv gjorde på fritiden.

Men hur det än är så finns det ett visst utanförskap. Det märker jag nu, när det poppar upp en mängd "re-union"-aktiviteter. Jag ingår inte i dem.

Idag ska alla(!) mina kvinnliga klasskamrater ha ett uppträdande. Av en händelse blev jag inbjuden att beskåda det hela. Jag, som står utanför deras gemenskap. Dessutom med kommentaren: du kan väl ta lite bilder på oss, snälla?

I veckan snubblade jag över någons status på fb. Någon jag inte är vän med. Där kunde jag läsa om mig själv! Att jag skulle komma och titta på dagens uppträdande. Först tänkte jag "vafan!" men sen läste jag de övriga kommentarerna. Tydligen fanns det en viss nyfikenhet runt mig som person, "hon är chef på X" skrev någon. En annan skrev "kul att hon kommer!". En något absurd känsla att läsa deras kommentarer om mig - utan att de vet om det!

Har svårt att förhålla mig till detta, jag är inte MED i de fina flickornas gäng - jag sitter i publiken, samtidigt finns en viss uppskattning över att jag faktiskt är på plats. Dubbelt.

Nåja, om inte annat kan jag konstatera att några av dessa fina flickor inte är lika snygga längre.... Det är bara att tuta och köra, och kanske ta med en kamera!