Jag tycker att jag har klarat den här semestern ganska skapligt mentalt sett. Tills idag.
Fick besök av sonen och ett av barnbarnen. Alla ville gå och bada, så det gjorde vi. Jag bestämde mig för att ta med en av de nya kamerorna och testa den lite istället för att bada.
Medan jag tog bilder noterade jag att det verkade vara hög kvalitet. Såg fram emot att föra över dem till datorn senare för att detaljgranska dem.
När gästerna åkt tog jag itu med bilderna. Började kolla dem en efter en. Så plötsligt fick jag mig själv kastad i ansiktet. Alltså, känslan när jag såg bilden på mig själv var så fysisk stark att jag nästan kräktes. Jag kröp ihop och gnydde. Ett gigantiskt svart hål öppnade sig och jag trillade ner i det.
Hade fullständigt glömt att sonen också knäppte några bilder.
Gudars, är jag så galet fet? Hur vågar jag ens visa mig utomhus?
Och på samma strand har jag suttit i baddräkt de senaste 11 dagarna... Att jag bara vågade!
skriven
Det ser ut som en varm skön famn att krypa upp i. Jag har haft liknande upplevelser nyligen, 2 åringen knäppte ca 100 kort med mobilen utan att jag märkte det.!!! Ja fruktansvärt helt enkelt. Men även om det känns svårt så försök att tänka att du är så mycket mer än din kropp. Försök hitta känslan som är precis innan man råkar se sig själv i ett skyltfönster. Slit på dig baddräkter och njut av havet, sanden och tiden som är nu. Vi ver aldrig hur morgondagen blir eller ens om vi får uppleva den.
Kram
Tackan