Hundrafemtiotre

Från att ha tittat bakåt och reflekterat över året som gått på jobbet var det inte långt till att kika på mitt eget liv och leverne det gångna året.

Absolut lättast var det att kolla vikten. Vad har hänt på ett år? Jo, en ökning med 9,9 kilo totalt. Det intressanta är att ökningen sedan 1/7 "bara" är 0,4 kilo. Upplevelsen av att vikten har varit stabil sedan semestern visade sig stämma. Frågan som snurrar i huvudet är varför denna stabilisering plötsligt? Kan det beror på progesteronkrämen tro, för det är enda förändringen jag kan komma på att jag har gjort?

Det var siffrorna det, nu till känslorna, som är betydligt svårare att minnas rakt upp och ner.

När jag spontant tänker på hösten känns den tung, främst för att maken blev dålig i september och bättre först vid jul. Jag drog ett tungt lass denna period. Under hösten hade jag också min sammandrabbning med chefen, det kostade på rejält, och är inte över ännu. (Finns ett nytt inlägg på privata bloggen i ämnet.) 

Sommaren, med fem veckors semester för första gången i livet, känns som en bra period i minnet. Visst, jag kunde ha badat (dvs njutit) mer och den där bilden från stranden där jag har mitt barnbarn i knät - som fick mig att rasa ner i ett svart hål -  hade jag gärna sluppit se. Men jag minns också att jag kände mig harmonisk när jag gick på semester, att jobbet äntligen verkade ha landat i en hanterbar mängd.

Våren känns svår att minnas. Tydligen en period i stil med mellanmjölk, dvs inte minnesvärd.

Tja, det var väl på det hela taget 2016 det. Inga superhöjdare men heller inga riktiga bottennapp.

Ser i sociala medier att många nu börjar skriva om 2017, vad de ska göra/åstadkomma/uppnå. Det är alltifrån att springa längre och fortare, blogga mer och byta jobb till att ta itu med trädgården, bygga muskler och baka surdegsbröd.

Och mitt eget 2017 då?

Ingen aning! Visst, tappa 40 kilo vore trevligt, men det känns inte realistiskt eftersom jag inte vet hur man gör! Nej, jag kommer inte på några visioner eller mål. Kanske skulle satsa på att göra 2017 till ett ”icke minnesvärt” år, dvs utan vare sig toppar eller dalar. Ett mellanmjölksår där tiden bara går? Problemet med att sätta upp mål är att de oftast kräver insatser i form av tid, engagemang och kanske också pengar – varav jag just nu inte känner mig motiverad att satsa någondera. Men vem vet, en kall marsdag kanske jag drabbas av någon insikt. Till dess: GOTT NYTT ÅR!