Hundrafemtiotre

Det slår mig ofta att det man ser är dels en bråkdel av en persons liv, och dels den sida de valt att visa upp. Ni vet, "lyckliga-familjen-bilder-där-alla-ler-som-i-en-tandkrämsreklam", "titta-vilket-fint-och-tjusigt-hem-jag-har" eller "oj-vilken-god-tårta-jag-svängde-ihop-idag-på-fem-minuter". Känns det igen? Sen finns det självklart de som är aningens mer nyanserade.

Igår, när jag hade tid, läste jag faktiskt mina "vänners" statusar på facebook riktigt ordentligt. Ganska snabbt började jag kategorisera dem. Vi har t.ex. kvinnan som ALLTID är så galet klämkäck och alltid har statusar i stil med "vilken UNDERBAR morgon", "kaffet smakar FANTASTISKT" eller "idag mår jag SÅ BRA". Hej hopp! Detta är kvinnan som, när man möter henne, är lika positiv och entusiastisk som mormors gamla filttofflor i garderoben. Märkligt! 

Sen har vi de som enbart fyller flödet med runkeeper - man skulle kunna tro att de inte gör annat än joggar, cyklar eller bestiger berg. Det blir dock en smula tröttsamt när några av dem under EN dag lägger ut 7-8 runkeeperstatusar, baserade på en promenad från bilen till ytterdörren på jobbet (det är 80 meter!), eller från bilen till affären (på 50 meter!). Det tar nog mer energi att starta Runkeeper och sedan lägga upp statusen än att gå de där metrarna.

Jag har några världsförbättrare i vänkretsen också, ska man inte rädda delfiner, dricka eko-kaffe, göra nässelsoppa, köpa fair-trade eller förfasas över dagens sopberg så uppmanas man att använda munskydd alternativt sova utomhus. Känns lite konstigt att det är dessa människor som kör stora tunga bilar med V8 - som spyr ut avgaser. Inga el- eller miljöbilar där inte. De sopsorterar inte heller, och 3 av dem gav upp detta med kompost eftersom "det blev fullt med flugor och äckligt!".

Jag påstår inte att ovanstående är hycklare, de väljer bara - precis som många av oss - att visa upp en viss sida av sig själva.

Tid för lite självrannsakan. Skummade igenom min egen blogg (ja, bloggAR då) och upptäckte att jag är skapligt gnällig, fundersam, negativ, bekymrad och egoistisk. Det är den sida jag (tydligen) väljer att visa upp. Och kanske är det några som får bilden av att jag är en buttter grubblare som djupdyker i mina egna problem vareviga dag. Funderade en stund över det och insåg att t.ex. mina arbetskamrater aldrig någonsin skulle beskriva mig genom av använda någon av orden ovan, frågade 9-åringen här hemma om en beskrivning av mig och svaret blev direkt "Du är galen och rolig mamma!" Ja, att "man" har många sidor kan vi nog slå fast. Jag insåg att jag har en "utsida" - den jag dagligen oftast har på jobbet och ihop med vänner, sen har jag en "insida" - det är den jag fyller bloggarna med. Jag brukar tänka att mina bloggar har samma funktion som dagböcker, och personligen har jag aldrig kastat mig över mina dagböcker för att skriva mig blå om allt positivt och glädjefyllt, nej jag har snarare använt dagböckerna för det svåra och krångliga eftersom det oftast lättar efter att jag skrivit ner det.

För att påvisa att jag faktiskt KAN bli glad ska jag ge ett exempel. På jobbet har jag ansvar för ett flertal områden inom verksamheten, inom ett område har jag alltid haft en anställd som har gjort det operativa jobbet medan jag har ansvarat för det mer strategiska. Sedan drygt ett år är jag själv med allt, både det strategiska och det operativa. En av arbetsuppgifterna är att varje år i början på hösten då vi startar upp en del av vår verksamhet efter sommaruppehåll, ta bilder. Det är en sisådär 9-11 bilder det handlar om. De senaste fem åren har andra tagit dessa bilder, som i mina ögon har varit rätt dåliga, för att inte säga riktigt dåliga! I år var det alltså min tur att leverera. Jag tog bilderna och mailade till respektive person som skulle ha dem, det blev 8 stycken totalt. På ett dygn hade jag fått svarsmail från 7(!) av dessa med översvallande beröm över bilderna. Nu pratar vi om människor som i princip aldrig mailar, så bara att de svarade var kors i taket. Jag satt på mitt rum och tokflinade över berömmet! Så ja - jag kan bli glad, riktigt glad.

Sen har jag en annan sida, eller del av min personlighet kanske låter bättre, och det är att jag tror allt är möjligt. Ja, i princip allt. Jag har väldigt svårt för människor som säger att det inte går, i synnerhet när de inte ens har försökt. Min förra chef kom på knepet när det gällde mig, det tog lite längre tid för mig att upptäcka att han utnyttjade det hela bara,  och det var att säga att "det här kan du inte lösa, det går inte". Gissa vem som satte hjärncellerna i rullning och levererade en lösning? Nu gäller detta naturligtvis inte ALLT i hela världen, det finns saker jag inte vill lösa och saker jag struntar i, men om jag TROR att det går att lösa så gör jag det, annars vore det ett nederlag. Grundinställningen är att allt går. Varför skulle jag annars fortfarande hålla på med lchf trots att jag inte får de resultat jag vill? Okej, antingen är jag en idiot eller så krävs det bara mer tid än jag från början insåg. Att jag vill att allt ska gå fort hör också till min personlighet, så detta med tid får jag brottas med dagligen.

Jag har en kollega på jobbet som jag respekterar på en knepigt sätt, det är inte en person jag skulle bjuda hem på middag för att umgås med utan snarare en person som är så olik mig att jag blir nyfiken på personens tankar, funderingar och idéer. För drygt 1,5 år sedan satt vi och pratade när personen plötsligt sa: "Jag blir osäker när jag pratar med dig för jag vet inte när du är ironisk eller när du kritiserar mig." Nu hör det till historien att jag faktiskt aldrig skulle kritisera just denna person. Denna kommentar fick mig att tänka till. Ja, jag är full av ironi och sarkasm, jag har till och med fått ett halsband med texten "Jag har aldrig fejkat en sarkasm i hela mitt liv!". Varför är jag sån? Jag provade ett tag med att låta bli att säga saker på ett ironiskt eller sarkastiskt sätt och då undrade folk vad det var med mig, jag blev till och med ifrågasatt för att jag var så tyst (inaktiv!) på möten! Nu är jag "som vanligt" men jag anstränger mig (oftast) för att allt inte ska bli ironiskt. 

För att hoppa tillbaka till detta med fb-statusar, jag har en handfull bekanta vars statusar på fb handlar om att "vara i balans", "bli jordade", "uppfyllas av nuet" och "vara en del av naturen". Ärligt, jag förstår inte detta. Hur vet jag att jag är i balans, att jag har balans i livet? Är det samma känsla som när man tycker att allt flyter på och problemen lyser med sin frånvaro? Jag fattar inte riktigt. En av dessa personer börjar varje morgon med att gå ut och krama ett träd för att få energi, samt icke att förglömma - ta en selfie. Jag har testat, det funkade inte för mig. Har fortfarande kåda på en jacka efter detta. Det där med att "uppfyllas av nuet" kan jag förstå, för mig är det sex. Då snackar vi total närvaro - här och nu. Jag har funderat en hel del på det där med "balans i livet", tänkt att jag kanske kommer att uppleva det när jag når någon form av målvikt, då när hela livet kommer att skimra i rosa, krigen är över och alla människor på jorden får äta sig mätta - typ. Det vill säg antagligen aldrig. Tilläggas bör att jag inte heller förstår mig på meditation, mindfulness, yoga eller andra "inre krafter". För mig ger en timmes endurokörning i skogen samma effekt som mina bekanta beskriver att de får efter en timmes yoga. Vi är helt enkelt olika och allt funkar inte på alla, punkt. 

Blir ibland skräckslagen av två olika tankar, den ena är "tänk om jag aldrig går ner mer i vikt, tänk om jag kommer att vara tjock resten av livet!" den andra är "tänk om livet inte blir ljusrosa den dag jag väger X kilo (läs: normalviktig)". Jag vet egentligen inte vad jag har tänkt ska hända den dag jag väger säg 75 kilo, antagligen händer ingenting. Jag har en massa förväntningar som inte är definierade men som ger en känsla av att "bara jag väger X kilo blir allt bra". Ibland känns det som att min viktresa gör att jag ständigt är "på väg" till något, och att detta "något" inte är definierat. Att jag ens orkar vara "på väg" trots att målet är osynligt beror på de där kickarna som de numera ovanliga viktnedgångarna ger. F-n, jag blir hög av att känna min smalare. Men om jag nu skulle ta mig ner till 75 kilo (jag VET inte någon exakt vikt så dessa 75 är en vild gissning), vem är jag då? Jag har i princip hela livet varit "den där stora". Jag kan ju inte gärna bli "den där normala". Min storhet (hehe) är en del av min person, kan det vara så att det finns en rädsla för att bli "ingen"? En rädsla som ligger så djupt att jag inte kan se/känna den i medvetet tillstånd? Och kan den rädslan stoppa en viktnedgång? Oj, nu blev det djupa tankar...  

Livet är verkligen inte lätt alla gånger och jag har en tendens att analysera (ihjäl) saker för att komma på lösningar. Funkar inte det praktiska så gräver jag helt enkelt vidare och djupare.

Har du orkar läsa ända hit? Grattis! Så här långa inlägg blir det en dag som denna då jag sitter hemma i väntan på att åka och hämta barn efter skolslut eftersom fritids är stängd. Då kan jag ägna mig åt bara mig - en form av mindfulness så god som någon!