Någon skulle säkert kalla det jag utövar för "personligt ledarskap", i själva verket är det en överlevnadsstrategi som går ut på att likt en kameleont anpassa mig till varje medarbetare. I ärlighetens namn tycker jag att det är snudd på falskspel, men konstigt nog fungerar det - att bete sig olika gentemot varje enskild medarbetare.
Det tog mig några år att komma underfund med att jag inte kan vara mig själv. En hel del dikeskörning innan poletten trillade ner. Men nu kan jag spelet! Varje morgon tar jag på mig "kostymen", den som byter färg beroende på vem jag pratar med. Och varje dag när jag sitter i bilen på väg hem byter jag kläder.
Idag har det varit en sån där dag när jag har haft fullt sjå med att byta färg för att anpassa mig. Tror jag gick igenom hela Alcro-Beckers färgkarta.
Inte konstigt att man är slut i huvudet...